Har ni spelat polsk roulette på Gävle Bro?


Vilken skulle man välja egentligen? Gick det att på något sätt se på lastbilskarossen om det var någon skev jäkel eller om det var någon man skulle akta sig för? Det var en hel vetenskap.

Alla har inte varit där, det kan jag inte påstå, men jag och mina vänner på gymnasiet har onekligen varit det. På den tiden ingen av oss hade numret till någon langare som körde runt i bil, plockade upp kids och körde ett varv medan man gjorde upp “dealen”. Det vill säga kontanter mot alkohol av något slag.

De flesta hade sin första fylla långt mycket tidigare än jag och mina vänner, det ska sägas även fast det inte är helt relevant för den här berättelsen. De flesta jag kände till som började, de började på högstadiet redan. Min premiär skedde sommaren innan gymnasiet och då kändes det som alla redan haft sin första sup.

Nåväl. Innan vi hade något nummer var det Gävle Bro som gällde. Föräldrarnas spritskåp var inte att tänka på – det hade de väl järnkoll på tänkte man. Men en och annan fyllde väl vodkaflaskan med vatten och fick sona för det långt mycket senare.

Jag minns att man bara hade “hört det” – typ i duschen på en fotbollsträning eller något sådant sammanhang – att på Gävle Bro kunde man köpa alkohol av polackerna. Så en lördag när det skulle bli fest hos en vän som hade föräldrafritt cyklade vi dit och testade om det verkligen kunde stämma. Det gjorde det.

På Gävle Bro stod lastbilarna uppradade. Vi lät bli de som inte var polska, det var ju polackerna man hade “hört om”. Vi knackade på förardörren och snart öppnade någon bedagad polack med yvigt hår och frågade “Vodka? Bier?”.

Ja, uttalet var närmare tyskans “bier” skulle jag säga. “Vodka and bier” svarade vi. Sen klev mannen ut och öppnade ett lönnfack som man faktiskt kom åt på utsidan av lastbilen och där låg det plattor och flaskor. Otroligt. Ryktet stämde.

Det polska ölet hette Tatra. Vi kallade det förstås “tattar-öl”. Vodkaflaskan hade spelkort på etiketten. Vi kallade den förstås för “poker-vodka”.

Att det blev succé första gången visade sig inte vara en regel. Snabbt fick vi lära oss att vissa polacker faktiskt är superhederliga människor som inte håller på med skumraskaffärer som att sälja sprit till minderåriga. Vissa av de polska lastbilschaufförerna blev nämligen lacka och la sig på lastbilstutan när man knackade på. Öronbedövande, minst sagt.

Det hela utvecklade sig till någon slags polsk roulette – skulle man kunna köpa sprit eller skulle man bli döv? Någon gång fick vi en flaska som uppenbarligen var öppnad och påfylld igen. Jag vill minnas att vi faktiskt hällde ut det. Döv kunde man kanske ta – men blind? Nja.

Sådär höll man på ett tag. Innan man hade en “Kenta” och en “Davido” i telefonen. “Kenta” var busschaffis till vardags, han kunde skjutsa en till skolan på morgonen och sälja alkohol till en på kvällen. “Davido” var den som körde runt i bil och levererade. Det enda jag minns om honom är att han åkte fast så det small om det. Massa år i finkan. Men det var lagom till att man hade någon vän som kände en vän som var 20 år.

Veckans…

…fundering:

Går det fortfarande att köpa smuggelsprit på Gävle Bro?

…fundering 2:

Är det verkligen rimligt att skolorna i Sandviken och Gävle gör olika när det gäller distansundervisning i pandemin? Det skulle knappast vara förvånande om vi får en “peak” via Gävles skolor nu efter lovet. Efter att ha träffat Sandvikenläraren Sherzad Fatihs sörjande familj känns det verkligen ytterst märkligt.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar