Erik, 103, är Sandvikens äldsta person – har bott på gården i Jäderfors i 70 år: “Känns lite overkligt”


Utanför den röda villan i Jäderfors har snön precis lagt sig som ett täcke. För Erik Sundin, som sitter i rullstol, innebär det att vi får mötas på den nybyggda entrén vid hans ytterdörr. Med vid mötet är också Wivianne Hahne, som jobbar på kommunens Medborgarservice. De senaste veckorna har Eriks ålder resulterat i att de två fått en kontakt. Eriks hår är vitt, men i övrigt är det inte mycket som tyder på att han levt sedan 1 december 1917 – för drygt 103 år sedan.

Han växte upp i norra Hälsingland, jobbade inom skogsnäringen, och flyttade i 30-årsåldern ner till Sandviken.

– Efter andra världskriget behövdes arbetskraft och jag tog jobb på Sandvik. Tanken var att jag bara skulle jobba här i Sandviken i ett halvår, men det blev lite längre, säger Erik och skrattar.

När Erik flyttade till Sandviken fick han hyra ett boende i Jäderfors. Över ån bodde en flicka, Naomi. Kärlek uppstod och de två gifte sig och skaffade tre flickor.

– Vi flyttade in i Naomis föräldrahem för 70 år sedan där vi också ägt 25 hektar land. Vi har haft djur här på gården tidigare, bland annat kor, grisar och hästar säger Erik.

I över 60 år levde Erik och hans fru Naomi tillsammans på gården. För sju år sedan gick dock Naomi bort, 87 år gammal. Sedan dess har Erik bott ensam på gården.

Trots det har han haft många människor i sin närhet de senaste åren. Hans familj består av tre döttrar, tio barnbarn och tolv barnbarnsbarn. Dessutom får han varje vecka besök av hemtjänsten. Det var också under ett av dessa besök som frågan huruvida han är Sandvikens äldsta person väcktes. För att ta reda på det ringde han Sandvikens kommuns växel – och fick prata med Wivianne Hahne på medborgarservice.

– Jag gjorde lite eftersökningar och kom fram till att, jodå, det stämmer att Erik är äldst, berättar Wivianne.

Sedan Erik ringde kommunens växel har han och Wivianne fått en kontakt och pratat med varandra många gånger.

– Det känns så klart lite overkligt att vara den äldsta. Jag känner mig inte som 103, säger Erik.

Hur har han då lyckats? Var är receptet för att leva så pass länge som Erik gjort?

– Jag vet egentligen inte. Men kanske är hemligheten att jag arbetat hårt hela tiden i jordbruket här. Jag har varit mycket i skogen och varit väldigt lite ledig, säger han.

Det senaste året har Erik, av uppenbara anledningar, varit mer isolerad än tidigare. Han berättar att han trots allt trivs relativt bra med att vara ensam – men att han varje vecka får besök.

– Hemtjänsten som är här är jättebra. Sedan har jag tre döttrar som kommer till mig, en och en, varje helg, säger han och fortsätter:

– Men just nu bara väntar jag på att få ta den där sprutan, så att allting kan bli lite enklare. Men jag tar en dag i taget och hoppas att jag får fortsätta ha hälsan.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar