En liten serie om döden – “Det är naturligt att må dåligt”


Med döden kommer sorgen. Den där känslan i bröstet man släpar runt på som en liten sten. Men varför känner vi sorg och finns det något att tänka på som sörjande som kan göra sorgen lättare att bära?

Benny Fröjd är psykolog, 58 år och bor i Gävle. Om sitt yrkesval säger han så här:

– Jag blev psykolog på lite äldre dar, jag jobbade många år nere på Korsnäs som processoperatör. Jag läste mer för att det var skoj en psykologikurs på Gävle högskola och fick för mig att bli psykolog. Kursen inspirerade att ta det här steget, och handlade om att växa som vuxen. Det var inspirerande.

Sin utbildning läste Benny Fröjd i Uppsala. Idag har han jobbat som psykolog i 15 år och gör det inom primärvården på en hälsocentral.

Vad är sorg?

– Ja, det är ju en av de 8 eller 9 grundkänslorna vi har. Sorgen får oss att stanna upp och ta hand om oss själva. När vi sörjer skickar vi ut signaler om att vi kan behöva tröst och hjälp från andra, det är liksom sorgens funktion.

Hur länge sörjer man?

– Det där är ju det som är så svårt med sorg. Det finns inget facit för hur man ska sörja eller hur länge man ska sörja. Vi är väldigt olika. Det där kan se väldigt olika ut. Ibland kan omgivningen tycka att man sörjt klart, fast man inte alls känner så.

Om man tycker att det är svårt att närma sig någon som precis förlorat någon de älskar, hur kan man tänka kring det?

– Ibland möts man av missriktad omtanke som sörjande. “Nu ska han få sörja i fred, nu ska vi inte störa.”. Det kan leda till att den i sorg blir mer ensam än den skulle behöva vara.

– Man kan komma med ett erbjudande och en fråga, sedan har den sörjande ju rätt att säga nej. Men låt inte bli att ställa frågan. Visa att man finns, knacka på eller lyft telefonluren.

Är allting “normalt”, i brist på ett bättre ord, ifråga om sorg?

– Den här första sorgen måste man normalisera och inte sjukdomsbelägga, det är meningen att man ska må dåligt.

– Det finns människor som kan fastna i en sorg. Det kan leda till negativa mönster och att sorgen går över i depression.

Det går inte att sätta en tidsrymd för sorg. Ett visst vemod kan följa med väldigt länge.

Att vara ensam eller med andra när man är i sorg, hur kan man tänka där?

– En del i det där är just det jag sa om att man sörjer olika och att man inte fastnar i att sorg ska se ut på ett visst sätt. Det är viktigt att inte fastna i en skuld, att man sörjer för lite eller att man sörjer fel. Man får gå på bio, man får skratta, man sörjer inte mindre bara för det. Sorg innebär inte att man måste lägga hela sitt liv på hyllan.

Om man känner att man har svårt att komma vidare, vad ska man göra då?

– Känner man att nu har det gått ett bra tag och att man fastnat i sorgen, då kan man kanske behöva gå och prata med någon, till exempel en psykolog. Men det kan också vara en präst exempelvis. Om den första bearbetningen inte hjälpt, den man gör med nära och kära, då kan det kanske vara någon annan, utomstående, man behöver prata med för att ta sig vidare. Det kanske är något då man behöver ta tag i för att gå vidare.

Gråter alla när de sörjer?

– Nej, det gör man ju inte. Ibland kanske man själv, men också omgivningen, tycker att man måste gråta. Det kan vara sant, man kanske går och stänger in en känsla, men det behöver inte vara så. Särskilt som man kan det vara så, man kan ha uppfostrats med att “Man ska inte gråta”. Man kan ha problem med vissa känslor, men det är inte säkert att det är så, vi är olika. Sorgen är individuell. Det kan också vara så att det tar tid. Man kanske gråter ett halvår senare.

Varför gråter vi, om vi gråter?

– Det är ju funktionen i sorgen. Att vi gråter är en signal att vi vill ha tröst; jag vill ha tröst, jag vill ha stöttning, jag vill ha hjälp. Sen finns det väl också en lättnadsfunktion i att gråta som Lille skutt så att tårarna skvätter.

Hur lär man sig att leva med att man måste sakna någon hela livet?

– Att acceptera att livet är ovisst och att livet är orättvist och ändå finna en mening i det som är kvar. Man brukar tala om en känsla av sammanhang, en känsla av sammanhang trots att man varit med om jobbiga saker.

– Sedan att man ändå kan leva på minnena också. Den här personen finns ju delvis kvar hos en genom minnen. Det är väl därför vi har de har ritualerna, som begravning, att gå till graven på födelsedagen och dagar som allhelgona, att man minns den här personen. Det är viktigt att se att man inte måste göra lika. Alla har exempelvis inte en grav.

– Jag tror döden var mer naturlig förut. Folk dog av sjukdomar, man levde inte lika länge, jag tror vi har blivit lite förskonade från döden. Jag kan märka att döden blir väldigt stor, att det blir väldigt stort att den som är 90 år dör. Men det är så det ska vara. Det är klart att man får sörja, men man måste också inse att det var väntat. Man får vara glad över att någon blir 90, och kanske till och med känner sig klar.

– Det är naturligt att må dåligt. Man vill inte att andra ska må dåligt eller att man själv ska må dåligt. Vi har det så bra idag att vi lite glömmer bort att det finns jobbiga saker i livet också.

Minnet av någon som gått bort kan göra oss ledsna, varför är det så?

– Vad vi än gör, så kan det vara saker som triggar oss och stimulerar oss. Det kan vara två hundvalpar som leker och då triggas vi till att bli glada, vi kan se en rubrik om 8000 död och då blir vi ledsna. Har vi förlorat någon är det väldigt mycket runt omkring som påminner oss om personen. Då räcker det med att vi vaknar och ser oss om i lägenheten och så påminns vi om att vår partner inte finns kvar längre och vi blir ledsna igen.

– Det som är viktigt så att man inte glider in i depression är att göra sakerna man mår bra av. Om du bestämt exempelvis att du ska träffa din kompis i morgon, och du vaknar och blir ledsen, det är viktigt att det inte hindrar dig från att göra det du mår bra om.

– Ibland kan människor tänka att “Inte ska väl jag komma och vara den som kommer och förstör stämningen, då är det bättre att jag stannar hemma.” Allt kan göras av rätt och fel orsak. Det finns en risk att man sitter hemma för att inte vara till besvär för andra. Då kanske det är bättre att åka och träffa andra människor och upptäcka att man inte är till besvär.

Vad kan hjälpa oss att sörja och hantera sorg? Har du några tips?

– Att tillåta sig saknaden, att det får göra ont, men sen också att använda de ljusa stunderna, minnena och plocka fram dem. Det är ok att sörja och vara ledsen, men det är också ok att tillfälligt lägga sorgen åt sidan och göra saker som man själv mår bra av.

Klarar man av att dö?

– Det är ju så här att vi, en partner och familj vill ju inte stå och titta på om någon ligger och dör i två år, man vill att det ska gå snabbt och smärtfritt. Men man vill ju inte heller att polisen ska komma och knacka på och berätta att någon dött i en bilolycka.

– Hur man än vänder sig så är rumpan alltid bak, det finns ju ingen sådär jätteidealisk död.

– Människor kommer ofta till en sorts acceptans inför döden och i många fall kan man vara rätt så nöjd med sitt liv, men tyvärr inte alla, det beror ju på vilken typ av liv man levt.

– Jag lägger ofta in existentiella aspekter i mina möten med patienter, döden är ju inte så trevlig men om man ändå ska försöka hitta någon mening med den så är det att den kanske kan få oss att uppskatta livet. Hur klyschigt Carpe diem det än låter så är det ändå så. Det kan underlätta för en själv ifråga om acceptansen den dagen det är dags att skjuta in tofflorna.

Är du rädd för döden?

– Eh, ja, det är en bra fråga. Nej, jag är nog inte. Jag försöker leva ett rätt ok liv och göra kvalitativa saker. Men det är ju inte kul att det ska ta slut. Men jag hyser en slags förhoppning att jag ändå kommer att känna “nä, men det kanske räcker”. Sedan hoppas jag ändå att det kanske dröjer ett bra tag.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar