Om när man tappar minnet och måste köras hem från Valbo köpcentrum


Här är en samling vykort från ett parallellt universum! Eller kanske är det samma, men med en betydande skillnad. Föreningen arbetarskrivares antologi ”Världen vi lämnar” samlar 43 texter. Alla skildrar en värld där ingen uppehåller sig vid diskussioner om munskydd, presskonferenser eller direktsända tal. Ingen har hört talas om coviden. Och det är väl inte så konstigt om man tänker på det, det är långa ledtider i bokbranschen, men många av berättelserna i den här boken är så samtida och brutalrealistiska att frånvaron av c-ordet känns nästan förfrämligande. Kanske särskilt i de texter som skildrar vardagen i omsorgsyrken.

Fritidsbarnen saknar henne, men det går inte att komma tillbaka. Hon tål inte ljud längre, kan bara hantera ett i taget.

Föreningen arbetarskrivare har gjort det till tradition att ge ut en antologi vartannat år, och här är, som redaktörerna skriver, ”en samling röster från gator och golv, diskrum, byggnadsställningar, slamsugarbilar, restauranger, bensinstationer, järnverk, järnvägar och platserna däremellan”. Det är en hel del fabriker fortfarande en bit in på det här millenniet, men ännu mer vittnesmål från tjänstesektorn. Typ en ”store manager” på Subway. Typ en som jobbar med att samla in alla storstadens kringslängda voi-cyklar om nätterna. The horror…

En hel del är bara rakt ut misär. En hel del är också vältrande i vedermödor som ibland tenderar att kännas fantiserade snarare än självupplevda. Som om arbetarskrivaren föreställer sig vad jobbigt det måste vara att ha ett jobbigt arbete och tar i lite för mycket. Minst två använder arbetarvardagformen för att – framgångsrikt – skriva thrillers med övernaturliga inslag. Det handlar om Jonna Joros tågvärdinna Natalie, som får en förtrollning kastad på sig av några passagerare när hon är på jobbet och förvandlas till en björn. Okej, det låter kanske fånigt, men det gör det också om jag berättar kort om John Ajvide Lindqvists vampyrer i Blackeberg. När man läser det är det däremot fängslande. Det handlar också om Söderhamnsbon Marcus Regnander som berättar på dialekt om ”Tystgöbbarn borti sankn”, en ruskig historia om två dikesgrävare i en annan tid. Men de hör till undantagen, genremässigt.

Här finns också en som tappat minnet och fått köras hem från Valbo Köpcentrum, och sedan dess varit rädd för köerna på Konsum. Fritidsbarnen saknar henne, men det går inte att komma tillbaka. Hon tål inte ljud längre, kan bara hantera ett i taget. Det är Sandvikenförfattaren Karin Nilssons Harriet, som fått några dagar i ett märkligt undantagstillstånd, säkert och försiktigt gestaltat. Tidiga morgnar badar hon i charterpoolen med sin nyfunna vän Valeria medan hon iakttar de främmande fåglarna på Mallorca.

En annan Sandvikenförfattare har också med en text i antologin. Det är Mika Wiborgh: ”Verket på avstånd i skymningen, dallrar som en hägring inuti mig, en nekropol, en plats jag aldrig satt min fot i”.

”Världen vi lämnar” har spännvidd som en rovfågel: det är prosaister, poeter, tecknare och visdiktare. Det är rasande och sensibelt, platt och rikt, somligt rätt dåligt, annat väldigt bra. Det skildrar framför allt leda och monotoni, känslan av att man inte har något värde, känslan är man att är lika med värdet av det man producerar, vilket är helt reducerat till statistik, vilket i sin tur innebär att man i praktiken redan är en robot. Vilket man naturligtvis inte kan acceptera men vilket man ändå tvingas acceptera, dag efter dag, för vad har man för val? Man internaliserar känslan av att man är helt utbytbar. “Utbytbarheten i arv”, skriver Anna Arvidsdotter i en dikt, och fortsätter så:

vi sväljer

hur våra kontrakt

tickar ner till ingenting

vi vet

att våra kroppar

kan bytas ut

mot nya kroppar

att bryta ned

Fakta: Ny bok

“Världen vi lämnar” – en antologi av Föreningen Arbetarskrivare. Redaktörer: Jens Paulsson och Hanna Wikman.

   



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar