Orson Welles, underbarnet som gick vilse


Många tv-tittare har indirekt kunnat stifta bekantskap med filmikonen Orson Welles via Netflix-filmen “Mank”, om manusförfattaren, ja, somliga säger huvudförfattaren, till ett av filmhistoriens och Orson Welles mästerverk, “Citizen Kane” eller “En sensation som” den svenska titeln lyder.

“Mank” är gjord av en sann filmnörd men förutsätter rätt mycket av förkunskaper om Orson Welles och om filmen “Citizen Kane” i synnerhet.

Orson Welles berömmelse vilar egentligen på två ben, varav “Citizen Kane” är det ena. Det andra är den radioversion av sf-romanen “Världarnas krig” som han, blott 23 år gammal, iscensatte som en trovärdig extra nyhetssändning med budskapet att jorden nu invaderats av utomjordingar. Den alltigenom autentiska tonen skrämde bokstavligen upp radiolyssnarna till den grad att Welles dagen efter kände sig tvingad att be lyssnarna om ursäkt.

“Citizen Kane” berättar om den tidens miljardärmagnat William Randolph Hearst som genom sina många tidningar var en av USA:s mäktigaste och mest inflytelserika personer. Genom sina hårt toppstyrda publikationer tillsatte och avsatte han guvernörer, senatorer och möjligen också presidenter. Hamnade man i hans onåd kunde man räkna med att ens tillvaro slogs i spillror. Och omvänt kunde man räkna med en framgångsrik karriär, dock helt på villkor av denna mediemogul.

Det är närmast ofattbart att den 26-årige Welles lyckades göra en film som skrev om filmhistorien.

Det är närmast ofattbart att den 26-årige Welles lyckades göra en film som skrev om filmhistorien. Parallella handlingar, djupdykningar i psykologi, en dialog som utspelas samtidigt på olika plan, sönderbruten kronologi som ger nya samband mellan olika avsnitt – allt detta gör att filmen kanske inte är den mest tillgängliga. Men den förändrade filmens berättarkonst i grunden.

Därmed hade han etablerat sig som en av de riktigt stora och vägen till flera nya filmiska äventyr låg öppen. Men egensinne och genialitet har ett pris. Året efter sitt genombrott kom hans “The magnificent ambersons”, en släkthistoria baserad på en populär roman. Stora budgetöverdrag, försenade inspelningar och hans perfektionism gjorde produktionsbolaget misstänksamt. För att inte riskera sin investering klippte bolaget helt sonika om slutet fullständigt så att släktkrönikan fick ett lyckligt slut. Det ursprungliga slutet finns inte bevarat så vi vet inte hur Welles tanke egentligen var. Men för all framtid skulle han hävda att bolaget RKO fullkomligt raserat hans verk.

Confidential Report har rykte om sig att vara kanske filmhistoriens mest obegripliga story. Själv såg jag den på ett filmmuseum i Budapest, och inte heller jag begrep naturligtvis ett skvatt.

Hans fortsatta väg inom film och teater – förutom att regissera film var han verksam vid sin egen teater Mercury Theater i New York – blev genom de följande decennierna mer och mer krokig. Eventuellt minnesvärd är filmen “Confidential report”, i Sverige kallad “Farlig medpassagerare” som i filmkretsar har rykte om sig att vara kanske filmhistoriens mest obegripliga story. Åtskilliga försök har gjorts att förklara vad den egentligen handlar om, vem som är vem och varför. Men ingen vet. Själv såg jag den på ett filmmuseum i Budapest, och inte heller jag begrep naturligtvis ett skvatt.

Därefter kan man nog tala om en rätt jobbig och motig filmkarriär. Ständiga bråk med producenter och filmbolag fick honom att lämna Hollywood och slå sig ner i Europa. Här försökte han finansiera regiuppdragen med rätt tvivelaktiga filmroller.

En av dessa filmroller är emellertid lysande. Som svartabörshandlaren Harry Lime i “Den tredje mannen”, minst lika känd för temamusiken av cittrapelaren Anton Karas. Slutscenerna i kloaksystemen i efterkrigstidens Wien visar Welles storhet också som skådespelare. Den blev en enorm framgång, både filmiskt och ekonomiskt. Flera andra multinationella produktioner följde, ingen av dem särskilt minnesvärd, men så i slutet av 1950-talet av återvände han till Hollywood och med hans i mitt tycke kanske allra bästa film, “Touch of evil”, “En djävulsk fälla” på svenska. Berömd är den riktiga långa inledningsscenen med Charlton Heston och Janet Leigh i bil in i en mexikansk-amerikanske gränsstad. En lång åkning med kamerakranen etablerar direkt ett oklart hot mot knarkpolisen Charlton Heston och plötsligt PANG en bilbomb som drar igång hela historien om den korrupta lokala polischefen spelad av Orson Welles själv.

Efter det ville det sig inte riktigt för det före detta underbarnet. Småroller, berättarröster, gästspel i mediokra samproduktioner. Missbruk av sprit, cigarrer och mat tärde på honom. Genom sin fascination för tjurfäktning slog han sig ner i Spanien. Ännu en bit in på 1970-talet var han verksam framför allt som skådespelare. Och själv – plats för skryt! – fick jag faktiskt tillfälle att skaka hand med denne gigant i början av 1970-talet då jag fanns på plats på filmfestivalen i Cannes. En av dessa multinationella filmproduktioner skulle presenteras på Hotell Martinez. Filmbolaget hade ställt upp honom framför en jättelik affisch och vi beundrare fick defilera förbi honom och handhälsa. Själv var han förmodligen inte ens medveten om var nånstans i världen han befann sig men för mig och andra i kön blev det ett minne för livet.

Vid sin död 1985 lär han ha vägt 175 kilo. Hans aska ströddes enligt hans egen önskan i en brunn i staden Ronda, cirka tio mil från Malaga i Andalusien.

Mats Åmvall

är journalist sedan 45 år, countryfantast och passionerad amatörkock.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar