Här är det som ändå hände nöjesåret 2020


Streaming-kreativitet

Man kan vara som Gävlebördige Joseph Ageflod och punkarna i Dream Boys och konstatera att det där med livestream, det fungerar inte, deras livemusik bygger på kontakten och energin de får av publik. Det är fullt begripligt.

Men man kan också vara som Viktor “Slim Vic” Zeidner som för ett tag sedan körde “Toffelvaka” medan han DJ:ade i en livestream. Han auktionerade ut sina minst sagt slitna studiotofflor och fick in ett par hundringar. Han hade dessutom en “toffel-cam” som hela tiden filmade tofflorna på hans fötter. Det är precis så man sprider lite glädje i pandemimörkret.

Jag hoppas att den som budade hem tofflorna skänkte tillbaka dem så att vi kan få bevittna fler toffelvakor.

Bonus! Jag ger er ögonblicket då SVT-korren Stefan Åsberg var med på fel ledd under den livestreamade bockinvigningen:

Countrypopstjärna i vardande

Jessica Bohlin från Hamrångebygden gjorde först väsen av sig med lastbilssingeln “Nu drar vi på” år 2016 och har sedan dess fortsatt i oförminskad takt. Nu aktuell med ett helt album vid namn “Från norr till söder”. Hennes sångröst är unik och som gjord för country (den har liksom ett lite speciellt sätt att spricka som fångar ens uppmärksamhet) och jag tror på ännu större framgångar framöver.

Lokala favoritlåtar

Country i all ära. Mina lokala favoritlåtar det här året springer ur samarbetet mellan Avra (Alexander Holmqvist) och Ida Long. Både “All the shit you do” och “Losing control” är måstelyssning. “Jazzig downtempoelectronica” är skivbolaget Lamours egen benämning på hur det låter.

Ida Long är för mig en artist som ofta arbetat med stora gester, det dramatiska. Att hon gör sig så här bra i ett mer avskalat format överraskar och… gör en lite upprymd!

Två konserter med lokala artister jag ändå besökte

I höstas, när det ändå var lite lugnare med pandemin ett tag, hann jag besöka en konsert i Sandviken med Erik Klinga (känns igen från Simian Ghost och Light Vibes) och en konsert på Musikhuset med Ismael. Båda med sittande publik med avstånd till varandra.

Erik Klingas elektroniska drone var klart mer sittvänlig i jämförelse med Ismaels indierock. Det sistnämnda fick en mest att tänka på bättre tider då man faktiskt fick röra på sig till musik i en folkmassa. Good times. Lyssna för övrigt på Ismaels platta “Doggerland”, det är också ett lokalt släpp jag tar med mig från pissåret 2020.

Trevligaste pubhänget

CC-puben med alla deras livespelningar gick i graven, obegripligt nog för att människor är känsliga över att det förs lite oväsen i stan (och för att fastighetsägare vill kunna sälja dyra lägenheter). Vi sörjde och oroade oss, hur skulle det bli med livemusiken centralt i stan? Var skulle våra lokala band spela?

Vi har fått viss anledning att oroa oss lite mindre. Vilket jag återkommer till inom kort. Men jag vill också konstatera att Trivs Pub och Restaurang som flyttade in istället för CC har förvaltat lokalen på bästa sätt. Det är det trevligaste stället just nu att ta en öl och prata strunt med vänner, när man kan göra sådant.

Satsningen på Musikhuset

Det är det här jag pratar om när jag säger att “vi har fått viss anledning att oroa oss mindre” när det gäller scener i Gävle.

I höstas gick Musikhuset och verksamhetschefen Malin Van Der Kaaij ut med att de ska ordna med alkoholtillstånd och göra ett allvarligt försök att bli en spelplats att räkna med igen.

Det är bara att hoppas att de verkligen får möjligheten under 2021. Det hade inte varit jättetråkigt att se exempelvis mina favoriter Avantgardet i spelsalen en våning upp på Musikhuset. Där vill jag studsa runt så att golvet bågnar.

Bio-krisen

Sandvikens bio är otroligt inbjudande. Entrén har snabbt blivit lite av ett landmärke i staden och ett favoritobjekt att fotografera. Den och andra biosalonger måste få finnas kvar på ett eller annat sätt. Björn Wallgren på Sandvikens biograf pratar om att han mest får “övervattenytan”-pengar i stöd och tror att han kan hanka sig fram till i alla fall nästa sommar… Men sen då?

Pandemin har lärt folk fördelen med streaming hemma. Den stora julfilmen, nya Jönssonligan-rullen, som skulle bli årets kassako går rakt ut på Cmore. Och jag har ångest över att en institution försvinner.

Local Heroes

Musiklivet med Viktor “spindeln i nätet” Zeidner i spetsen hann faktiskt dra ihop ett Local Heroes på konserthuset innan skiten träffade fläkten i vintras.

Just nu är jag och representanter ur det lokala musiklivet och annan media ihopteamade för att få till någon slags prisutdelning även i vår. Men som med allt annat kommer det att se lite annorlunda ut.

John Prine spelade i Gävle – sedan tog coronan honom

Det känns som flera år sedan. Innan ni vet vad slog till och stängde ner allt så hann jag gå på countrylegenden John Prines spelning i Gävle konserthus i februari. Det var en upplevelse att se den skröplige gamle mannen köra in på scen på en permobil och sedan trollbinda Gevaliasalen.

Bara två månader senare gick han bort efter att förlorat kampen mot coronaviruset. Det var tydligt att han sjöng på sista refrängen, det går inte att säga något annat. Men det blev ändå en väckarklocka hur sårbara äldre kan vara mot viruset.

I en ledare skrev jag om det, jag var ju vikarierande politisk redaktör halva året:

“Han hade med stor sannolikhet både avrådande läkare och nära och kära som önskade att han inte skulle bege sig ut på världsturné och flyga klotet runt för att underhålla. Särskilt efter hans hälsoproblem som bland annat gjorde att konserten i Gävle sköts upp först.

Vissa måste som få underhålla och trollbinda, annars finns det ingen mening med saker och ting. Andra måste få göra andra saker som gör livet lite lättare.”

Lokal musikpepp inför 2020

Jag nämnde Dream Boys i början av den här texten. Den två låtar korta men alldeles fantastiska “Visit to mind town” från 2016 var allt det här bandet fått ur sig i form av släpp. Jag trodde bandet var insomnat, lagt på is eller något annat tråkigt. Men så släpptes låten “Swooshing boogie” och med den kom också nyheten att ett helt album väntar under 2021.

Får jag drömma så hoppas jag också på ett släpp från Solen under 2021. De har, precis som den riktiga solen, lyst med sin frånvaro på tok för länge.

Sist men absolut inte minst hoppas jag på att det någon gång under 2021 kan bli okej att gå på konserter, sätta sig i en biosalong, gå på stand up eller bara vimla runt i kroglivet. Allt det där. Förstås.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar