En liten serie om döden – “Begravningen löser människor mitt i en kris”


När jag ringer upp prästen Mikael Wistrand i Ovansjö-Järbo pastorat börjar han med att säga välkommen. Det är en så passande hälsningsfras. Mikaels “välkommen” skapar ett mentalt rum att sitta i under samtalet och en känsla av att vara på besök i hans församling.

Mikael Wistrand är 64 år och hans röst är lugn och vänlig. Han berättar att han växte upp i Stockholm i ett hem där både mamma och pappa vara engagerade i kyrkan. Mikael Wistrands väg till Stensätrakyrkan är inte spikrak. Den går från Stockholm via en flytt till Sunne 1973 där allt var annorlunda, men som gick bra ändå. Om sin ungdom säger Wistrand så här:

– Jag hade väldigt många frågor om livet och var också väldigt intresserad av politik. I Stockholm så demonstrerade jag lite med FNL-rörelsen. Allt det här satte frågor i huvudet på mig. Människovärdet var tidigt viktigt för mig. Men sedan ledde det här till att jag funderade om det fanns något större. Vad är livet? Vad är meningen med livet?

Efter att ha prästvigts arbetade Mikael Wistrand som präst i Säffle i 7 år och i augusti 1989 kom han till Sandviken och Stensätrakyrkan. Där har Mikael Wistrand blivit kvar. 31 år har det blivit, 31 år han beskriver som jättefina.

Mikael Wistrand berättar att hans första möte med döden skedde på ett ålderdomshem:

– 1978 gjorde jag vapenfri tjänst på ett ålderdomshem. Det var första gången jag såg en död person, jag kommer nog aldrig glömma det. Det var nyttigt för mig och vägledande.

Hur går ett samtal med dig till när någon har dött?

– Det blir ju så då att jag tilldelas en begravning och då ringer jag upp sorgehuset, som det heter, och vi bestämmer en tid att träffas för ett sorgehussamtal. Jag föredrar det fysiska samtalet, att man träffas, men ibland är det inte möjligt.

– Jag tycker att det här samtalet verkligen är livsviktigt. Då kommer jag hem till bostaden, eller så träffas vi i kyrkan. Jag ställer frågor om den som har dött och skriver upp det för att få en livsteckning, sedan samtalar vi om begravningen också, vad som är viktigt, sorgen och saknaden, musiken, både det, och praktiska frågor som om det ska vara minnestund. Det som är tuffast och jobbigast är att ha hålla begravningar när någon begått självmord, eller när det handlar om barn eller unga. Det är väldigt speciell själavård, och det är viktigt att man tar god tid på sig.

– Det viktiga är att man träffas och lyssnar och stöttar. Det viktigaste är det medmänskliga mötet.

Hur går en begravning till?

– Det är bra att träffas lite innan begravningen börjar, en halvtimme, 20 minuter innan. Att man möter de anhöriga. Det första som händer är att man sätter sig på sina platser, och sedan är det klockringning och ett musikstycke kommer sedan. Sedan sjunger vi en psalm och jag hälsar välkommen. Efter det håller jag vad som kallas griftetal, ett personporträtt och ger också ord på vägen. Sedan lägger jag tre skovlar mull på kistan. Sedan kommer det som egentligen är tuffast, det vill säga avskedet då man får gå fram till kistan och göra sitt personliga avsked. Sedan när man stått där framme går man tillbaka till sin plats och sätter sig. Sedan är det några böner på slutet och musik. En begravning tar mellan 30 minuter till en timme.

Att gå på begravning är jobbigt. Men varför är den viktig?

– Det är viktigt för att det blir definitivt att den jag älskar är död. En kista är, höll jag på att säga, ganska brutalt. Nu blir det väldigt verkligt, med kistan och så. Genom begravningen kan tolkas hur livet och döden är, genom bibelord och musik. Man blir tröstad och förhoppningsvis får man hjälp att gå vidare. Begravningen är nödvändig för att tolka och få hjälp och tillsammans bearbeta den här chocken.

Många gruvar sig inför begravningar, har du några ord till dem?

– Ja, jag har verkligen några ord där. Jag tror det är viktigt att om man känner att man inte orkar, ta med någon du är trygg med. Jag kan också säga så här; det är viktigare att vara med på en begravning så mycket man orkar, det är inte alltid nödvändigt att ha någon minnesstund och vara med på den, det kan räcka att vara med i kyrkan.

– Min erfarenhet är att begravningen på många sätt löser människor mitt i en kris.

– Barn är jättebra på begravning. Många barn tar det på ett annat sätt, de är så konkreta, de har ofta lotsat och hjälpt äldre när de varit med.

Just barn och döden och begravningar väcker många frågor, hur kan man tänka kring det som förälder?

– Jag rekommenderar alltid, om de vill alltså, att barnen ska vara med på begravning. Om de inte vill, då ska vi inte tvinga någon att vara med på begravning.

– Om de aldrig varit på begravning, då brukar vi träffas en halvtimme innan så att vi går igenom hela begravningen, de får vara framme vid kistan, känna på blommorna. Alla frågor är tillåtna. När barnen frågar, då brukar också de vuxnas frågor komma. Lars Björklund, som varit sjukhuspräst på Akademiska i Uppsala, har skrivit många bra böcker om barn och sorg.

– Barn kan leka begravning. Det här med lek, det här med att gå in i liv och död är barn proffs på.

Det finns statistik som tyder på att färre går på begravningar idag än tidigare, vad tror du det beror på? Är det något som du kan se även i din egen arbetsvardag?

– Jag tror nog att jag kan se lite olika trender under de 30 år jag arbetat. När jag kom ut 1982 var det här med jordbegravningar mycket vanligare, men sedan kom kremationerna och blev mycket vanligare. Men sedan kan jag nämna med skärpa; idag finns det en rädsla för att vara med på begravning. Då kan det vara att man ringer pastorsexpeditionen och vill ha en direktkremering. Man vill inte ha en begravning och minnesstund. Det här är någon slags desperation, jag vet inte, man kan inte hantera det här med döden och sorgen.

Det är jätteovanligt här, men har blivit vanligare i större städer med direktkremering, berättar Mikael Wistrand att samtal med kollegor visat. Wistrand vänder sig mot utvecklingen:

– Det här är inte en lösning. För mig är det här en väldigt konstig utveckling. Lite “ät drick och var glad, i morgon ska du dö”. Det är mycket rädsla bakom tror jag.

Många av oss svenskar besöker inte kyrkan mer än vid högtider. Vi känner oss inte alltid helt hemma i kyrkan, men, kan man göra fel i kyrkan?

– Nej, jag tror inte det. Jag tror att vi behöver vara väldigt respektfulla här, det kan aldrig bli fel, men det kan bli annorlunda och det är ok det med. Varje sorg är personlig, varje dödsfall, varje begravning.

Har du några ord till den som förlorar någon?

– Det viktiga vid ett dödsfall är att man accepterar sina olika känslor. Allt från vrede, förtvivlan, sorg, att man låter det få ha sin tid. Försök att ha någon att dela dina tankar och känslor med, en kompis, gå ut i naturen. Sedan finns också sorgegrupper, det är inget tvång, men det finns en möjlighet där.

– Och det tar tid, sorgearbete är inte över på ett år, det kan komma tillbaka efter flera år. Det är viktigt att man inte trycker ner sorgen.

Har du några råd till den som känner sig obekväm med att prata om döden?

– Det beror lite grann från fall till fall. Var dig själv, och se den här människan. Om du har haft en kompis som haft det tufft och ser henne på andra sidan gatan, våga gå fram och fråga hur det är. Och acceptera också att det kan komma ett fräsigt svar.

– Det är alltid värt att vara en medmänniska.

Varför sitter anhöriga oftast längst fram i kyrkan vid begravning?

– Det är en gammal tradition att närmast sörjande sitter längst fram. Men det är inte alls säkert att det blir bäst så. Tryggheten är så viktig. Det kan vara nödvändigt att bryta mot vissa traditioner om de bara är helt fel.

Måst man sitta i en särskild ordning?

– Nej, egentligen inte. Kyrkbänkarna finns där för att vi ska ha någon plats att sitta på. Graden av sorg och närhet till den avlidna avgörs inte av var du sitter i kyrkan.

Är du rädd för döden?

– Både ja och nej. På ett sätt, utifrån min kristna tro, tror jag att jag har en trygghet i att jag vet att jag föds, jag vet att jag dör, jag vet att det går en Gud med mig, vid min sida. Jag kan ändå vara rädd för själva döendet; kommer det gå fort, kommer det gå långsamt, kommer det göra ont eller inte? Det är döendet jag är mer rädd för, tror jag.

– Att ha en tro skyddar mig inte mot sorg och kriser och rädsla, men det betyder att jag vet var jag kan gå.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar