En liten serie om döden


Jag vet inte hur många gånger jag cyklat förbi Märtha Forsbergs begravningsbyrå genom åren, men det är många. Och jag har alltid tänkt att Märtha Forsbergs begravningsbyrå är ett namn som får döden att kännas nästan lite hemtrevlig, som pelargoner i ett soligt fönster, eller nykokt kaffe. Som en del av livet helt enkelt.

I döden vilar det största allvaret som infinner sig i ett människoliv. Begravningen är slutpunkten för oss. För de som blir kvar är begravningen ett av de första stegen som ska tas i sorgen.

Det är lätt att rygga undan vid tanken på döden. Men det gjorde uppenbarligen inte Märtha Forsberg. Och inte Marlene Öhlander heller, som idag driver Märtha Forsbergs och därmed valt att möta döden varje dag i sitt arbete.

Men, hur känns det egentligen att varje dag prata och tänka på döden?

Varför blir man begravningsentreprenör?

– Helt ärligt så ska jag säga att det här är en tanke som funnits hos mig de sista 25 åren. Vad man vill jobba med och var man kan göra mest nytta. Jag har nästan inga erfarenheter av döden, men av kommunikation med människor i svåra stunder. Min dotter har olika funktionshinder och jag har varit i mycket jobbiga situationer med skola, sjukvård och myndigheter för att kunna hjälpa henne. Det har lärt mig att kommunicera för att samarbeta.

Men hur är det att varje dag prata och tänka på döden och träffa människor i sorg?

– Folk kommer ju till oss för att någon har levt, inte bara för att någon har dött. Den meningen är viktig, för det är precis så vi tänker, även om vi planerar en begravning. Ofta är man väldigt vilsen när man kommer till oss. Där tycker jag det är en förmån och väldigt hedersamt att få vara med och hjälpa till och göra allt det en begravningsbyrå gör. Det är viktigt att ha omtanken, men ändå vara den som styr. Annars kan vi inte gå vidare, jag måste se till att vi går igenom alla detaljer. Behövs det en paus, jamen då tar vi det. När man går härifrån ska man känna att man vet vad nästa steg är.

Vad händer när någon dör?

– Om en människa dör på ett boende i Gävle är det personalen på boendet som ordnar med transporten av den döde från boendet. I Gävle finns ett transportavtal med Fonus, så det är alltid Fonus som hämtar den som avlidit. Transporten hämtar och sveper in den avlidne i lakan och sedan i en filt. Fonus har också ett stativ med ett tyngre sammetstyg, som omgärdar den avlidne när kroppen transporteras så att den som exempelvis råkar gå genom en korridor på boendet inte ser den avlidne. Sedan förs personen till bårhuset. Där tas stativet bort och den avlidne lyft över från båren till en bricka, som det kallas. På bårhuset förvaras kroppen sedan på brickan, tills anhöriga kontaktat begravningsbyrå. När vi åker till bårhuset har vi med oss kistan och lyfter över kroppen till kistan. Personliga kläder får inte användas på individer som dött i Covid-19, de läggs i en plastsäck och begravningsbyrån får inte öppna säcken.

När någon dör ställs vi ofta annars inför frågan om vi vill se den avlidne.

Finns det situationer där det inte är lämpligt för anhöriga att se kroppen?

– Ja, om det exempelvis skett en svår olycka. Oftast vill anhöriga se ansikte och händer. Men det kan exempelvis vara så att kroppen avger vätska. Vätskan kan göra att det blir blåsor på kroppen. Vi informerar om hur kroppen ser ut.

Ibland vet man inte hur den som avlidit hade velat att begravningen ska se ut. Kan man göra fel som närstående när man planerar en begravning?

– Det är något man bara kan titta inom sig för att avgöra. Men nej. Har man starka åsikter om sin begravning så bör man skriva ner det. Jag brukar säga att om en anhörig inte har skrivit ner något, så får vi tolka det som att personen inte hade några särskilda önskemål. Här vill jag verkligen lyfta Vita arkivet. Ju mer man skriver ner där, desto färre detaljer har anhöriga att ta ställning till i sitt sorgearbete.

Hur går ett begravningssamtal till?

– Ett begravningssamtal tar ungefär 2-3 timmar. Men det är inte ovanligt att det tar längre tid. Kista ska alltid väljas, det är transportmedlet, och man väljer kista oavsett om kroppen ska jordfästas eller kremeras. Man kan idag planera begravningen helt digitalt också eller via telefon, men många vill träffas fysiskt.

Vad en begravningsbyrå hjälper till med varierar. Det väljer den som är beställare av begravningen. Generellt kommer Marlene en timme före begravningen, arrangerar alla blomster, fotograferar och sammanställer sedan en minnesbok som skickas ett par veckor efter begravningen.

Hur personlig kan man göra en begravning? Får man ställa en fotboll vid kistan exempelvis, om den som gått bort gillade fotboll?

– Fotboll? Absolut! Om det är något som är personligt förknippat med personen, fundera på om ni vill ha med det vid ceremonin. Det kan vara den speciella kaffemuggen, träskorna, snusdosan, tavlan som personen har målat, stickningen som alltid låg där i korgen bredvid fåtöljen och så vidare.

Vad kan vara bra att tänka på i övrigt?

– Vi har ett antal måsten, vi måste välja en kista, vi måste välja en gravplats. Man väljer också saker som blommor. Jag delar ut ett dödsfallsintyg och en släktutredning. Det ska man ha i handen när man kontaktar den avlidnes bank för att veta vad den döda har för bank och försäkringar. Den som skriver på avtalet hos oss är den som är begravningsansvarig. Begravningsbyrån kan göra en försäkringsutredning. Finns inte medel i dödsboet till begravning ansöker man hos kommunen om en dödsboanmälan, det ska man göra inom två månader efter dödsfallet. Får man den beviljad får man ett halvt prisbasbelopp, ungefär 23 600 idag.

Mellan kommunerna skiljer det dock om man får hela summan utbetald, berättar Marlene Öhlander.

Vad kan man göra för att hålla kostnaderna nere om begravningen är en fråga om pengar?

– När jag märker att vi tänker lite pengar och kronor, då ska ju jag hjälpa till. Hur kan vi tänka lite smart här? Jag avråder däremot från att arrangera begravningen själv. Det är väldigt mycket som kan inträffa vid en begravning som man inte tänker på.

Hur går man tillväga om man vill sprida askan på annan plats än i en minneslund? Havet exempelvis?

– Ansökan görs hos Länsstyrelsen, om tillstånd att sprida ut askan. Det ska göras av den som är anordnare av gravsättning, det vill säga den som gör beställning hos begravningsbyrån. Man måste kontrollera med alla anhöriga också om det finns någon som motsätter sig det. Dödsfallsutredning och släktutredning ska bifogas till ansökan. Skalenlig karta eller sjökort med platsen utmarkerad ska också bifogas till ansökan.

– Askan måste strös, det betyder att du exempelvis inte får gräva ner urnan.

– Det finns jättefina sandstensurnor som löses upp efter 10-15 minuter. Det räknas som rörelse om man placerar urnan i havet och sedan åker därifrån, för man måste strö. En annan viktig punkt att tänka på är att man inte får markera ut platsen.

Måste man hålla minnesstund?

– Nej, men de flesta gör det. Jag rekommenderar verkligen att hålla en minnestund. Det är en del i sorgeprocessen och en skön stund att känna att man har varandra.

Blommor, hur funkar det?

– Blommorna är jätteviktiga på en begravning, det är lättare att vila ögonen på blommorna, det blir mycket mjukare med blommor. Det är något som förmedlar något upplyftande, en tacksamhet över vad den här personen betytt för mig. Fantastiskt nog så lägger anhöriga mycket tid på beställningen av blommor, vilken sort som den avlidne alltid har tyckt om, vilken färg och så vidare. En viktig detalj är också om det är någon blomma eller färg som inte får vara med. Allt formas utifrån personen som är avliden, mycket vackert tycker jag.

Och handbukett?

– Man har alltid en handbukett. Man måste inte, men det är en gest som funnits sedan länge. Man kan även lägga en detalj, som exempelvis en kompass om någon varit väldigt orienteringsorienterad. Eller en teckning från barn eller barnbarn, det är jättefint. Man kan också skriva nåt på kistan eller göra handavtryck.

Kan man fråga vad som helst när man kommer till begravningsbyrån?

– Det finns inget fel och konstigt! Det är en sådan som jag som ska reda ut det. Allt är accepterat, allting är tillåtet. På riktigt, hur hanterar man sorg? Alla sörjer olika. Någon blir arg, någon måste panikkissa, allt får ta sin tid. Varje sällskap är ett nytt sällskap.

Är du rädd för döden?

– Nej. Jag skulle däremot vilja att man läste mitt vita arkiv när jag är död.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar