Eva i Jädraås blev supermamma åt 15 ungdomar från Afghanistan – så mår pojkarna i dag: “Vi pratar ofta”


“Flyktingkrisen” var någonting alla i Europa talade om och Sverige var ett av de länder som tog emot flest människor. Nästan 163 000 människor sökte asyl i Sverige.

Herrgården i Jädraås var en av många fastigheter som omvandlades till flyktingboende under 2015.

Eva Lööke var en av de som i det lilla samhället jobbade i boendet. Hon tog emot 15 ungdomar från Afghanistan under flyktingvågen. Inte ens ett år bodde de i byn, men Eva och de ensamkommande pojkarna håller fortfarande kontakten.

– Två av dem pratar jag ofta med, men jag har under åren haft kontakt med alla pojkarna, säger hon.

Tidningen träffar henne i samlingssalen på idrottsplatsen.

– Här är lätt att hålla coronaavstånd, säger hon.

Hennes telefon ligger framför oss på bordet, senare ska vi ringa två av ungdomarna som hon fortfarande har kontakt med.

Trots att de ungdomarna bodde på herrgården i Jädraås i åtta månader betydde Eva så mycket för pojkarna så de fortfarande har kontakt.

– Vi pratar ofta.

Hon ringer upp Yosef på telefonen och sätter på högtalarfunktionen.

Yosef bor i Färila hos en familj men står i kö till egen lägenhet.

Han berättar att det var en riktig krock att komma till lilla Jädraås från Kabul, huvudstaden i Afghanistan

– Det var jättekonstigt, vädret, maten, ja allt, säger han.

När han kom till Gävle och såg en man dra en barnvagn och höll på att blåsa bort i novemberkylan undrade han var han hamnat.

– Men så tog Eva hand om mig. Hon blev både mamma och pappa, säger han allvarligt, och fortsätter:

– Det var jättebra att komma just till Jädraås, hela byn var välkomnande och hjälpte oss.

Han började spela volleyboll i Ockelbo och fick skjuts in dit till träningen. Sporten är någonting han fortfarande håller i och planerar bli bäst i världen på.

– Jag längtar jättemycket efter Eva, hela tiden, säger han.

En av pojkarna bor i Tyskland, sex stycken i Frankrike, två bor i Västerås, en i Färila, en i Göteborg, tre bor i Ljusdal och en skickades hem till Afghanistan.

Eva har inga egna barn. Det har bara inte blivit så.

– Ungdomarna blev som mina egna barn. Jag har alltid hållit på med människor, jag tycker ju om dem.

Eva ringer Milad i Ljusdal. Skolan har slutat för dagen så hon når honom nu. Han är en av pojkarna som hon har mycket kontakt med fortfarande. Han tappade bort sin mamma under flykten från Afghanistan.

– Eva har blivit min trygghet här. Hon betyder jättemycket, som en mamma, säger han.

Milad bor och går numera i skolan i Ljusdal, han var den enda av ungdomarna som kunde engelska och blev tolken på boendet. Nu pratar han flytande svenska. Eva och Milad tar varmt farväl.

– Puss och kram, vi hörs snart igen, säger Eva Lööke.

Eva är en föreningsmänniska ut i fingerspetsarna, och har alltid engagerat sig i människor.

– Mm, det är viktigt att bry sig om folk och fä. Förhoppningsvis kommer det en ny engagerande generation till byn, men man kan ju inte sätta sig ner och deppa utan får jobba vidare tills dess.

För över 20 år sedan hade hon även sommarbarn, två systrar från Ukraina.

– De kommer fortfarande hit varje sommar. Ja, inte i år då men förhoppningsvis nästa sommar. De kommer hit med sina familjer nu.

En av döttrarna i familjen är döpt till Eva, berättar hon stolt.

I juni året efter fanns ingen av pojkarna kvar i byn.

– Både de och jag var jätteledsen över att de måste flytta.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar