En dag ska vi själva lämna


Min mamma var den första jag tvingades begrava. Hon dog en månad före min 30-årsdag efter en canceroperation. Det händer saker i det privata för alla. Som sjukdom och döden.

2020 var året då döden fanns med oss varje dag. Det gör den alltid, men i ett modernt samhälle har vi skyfflat undan döden och döendet på ett sätt som gjort att den numera främst är förlagd till äldreboenden och sjukhus. Vi möter den, tack vare alla framsteg vi gjort, inte längre lika naturligt i vardagen. Olyckor sker fortfarande och vård i livets slutskede kan naturligtvis ombesörjas i hemmet. Men Sverige ser inte längre ut som det gjorde för 100 år sedan. Vi dör inte längre i lika hög utsträckning i arbetsrelaterade olyckor, medicinska landvinningar har gjort det möjligt för oss att överleva allt fler tillstånd och när Alexander Flemming 1928 av en slump upptäcker penicillinet förändrar det vården och utsikterna för överlevnad på ett revolutionerande sätt.

Men allt går inte att bota ens idag. Coronaviruset visar än en gång att livet inte är en självklarhet.

Att publicera en serie om döden kring jul kan tyckas deppigt. Men tanken är inte att göra dig som läsare nerstämd eller peta i det som gör ont. Vad jag hoppas är istället att den här artikelserien ska göra döden lite lättare att bära, både känslomässigt och praktiskt.

Om jag lärt mig något av alla de dödsfall jag gått igenom är det att döden är komplicerad. Inte bara känslomässigt, utan även praktiskt. När någon dör börjar arbetet med att ta hand om det som blev kvar av ett liv. Döden kommer alltid med krav på att beslut ska fattas och arbete utföras. Begravningar ska planeras. Hem ska tömmas och städas ur. Boutredningar ska göras. Juridiska handlingar lämnas in. Kontakter tas.

Döendet är svårt, att förlora någon man älskar är svårt, att vara den som blir kvar är en alldeles särskild sorts övergivenhet att uppleva.

Döendet är svårt, att förlora någon man älskar är svårt, att vara den som blir kvar är en alldeles särskild sorts övergivenhet att uppleva. Och även om man vill att livet ska ta en paus gör det inte det. Det tickar på, många gånger utan hänsyn till att sorgen ser olika ut beroende på vem som genomgår den. En dags frånvaro från arbetet vid dödsfall och en dag för begravning är vad många av oss möter när någon vi älskar dör. Det är inte särskilt mycket tid, och det räcker absolut inte till för att ta hand om allt det som ska tas om hand.

Jag är övertygad om att döden skulle vara lättare för oss om utrymmet för att prata om det vore större. Döden gör människor obekväma har jag noterat, får oss att tycka det är svårt att närma oss varandra, leder till krystade samtal, nedfällda blickar, kroppar som skruvar på sig för att liksom undkomma det obehagliga. Andras död påminner också omgivningen om deras egen dödlighet. En tanke som många ha svårt att umgås med, trots att vi nog skulle leva fullare liv om vi faktiskt påminde oss oftare om att det här är vad vi får, ett liv, en möjlighet.

Hur många gånger har vi exempelvis inte tvingats läsa artiklar där någons liv med cancer hanteras som en hockeymatch av journalister? Hurtiga texter om kamp och kämpa och strid och seger, som om det hela vore ett matchreferat där jag:et möter Cancer-laget.

Men döden och döendet är omgärdat av tabun, fortfarande. Enligt statistik har begravningar blivit något som allt fler inte går på. Vissa tolkar det som att vi inte anser oss ha tid att klämma in det i vår vardag. Men i ett samhälle som hyllar ungdom och starka kroppar, som skryter med sina framsteg, passar döendet och döden illa in. I ett sådant samhälle blir döden lätt ett nederlag och misslyckande. Hur många gånger har vi exempelvis inte tvingats läsa artiklar där någons liv med cancer hanteras som en hockeymatch av journalister? Hurtiga texter om kamp och kämpa och strid och seger, som om det hela vore ett matchreferat där jag:et möter Cancer-laget. Hur underlättar den typen av journalistik för den som är döende i sin cancer eller för deras anhöriga?

Frågorna som dyker upp när någon är döende eller dör har ibland självklara och enkla svar, ibland kommer inte frågorna med några vettiga svar alls.

Jag kommer i den här artikelserien prata med begravningsentreprenören, juristen, psykologen och prästen. Jag kommer ta en titt på att sörja, begrava och försöka hålla saknaden i handen resten av livet.

För att leva är att förlora, och tvingas säga hej då för alltid till människor man älskar. Och, att en dag själv lämna.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar