Jonathan Wikström överraskad över platsen i JVM: ”Kändes surrealistiskt”


Alla har hört om den långa resan juniorkronorna gjort för att ta sig till Edmonton och deras tid i karantän. När jag får en pratstund med Jonathan Wikström skrattar han till och säger:

– Ja, alltså vi har rätt mycket tid nu så det är inga problem.

Fyra dagar (som blivit ännu fler) i total isolering där de kommunicerar mest genom facetime och ja, att spela TV-spel med varandra och prata genom mickarna. 

Men mycket tid att tagga i gång för det som komma skall.

”Julens höjdpunkt” enligt många – ett minne som 19-åriga Wikström har även han från unga år.

– Det är så klart riktigt kul att vara här. Det är nästan lite svårt att beskriva. Man har ju ställt larm när man var mindre på nätterna för att gå upp och titta på till exempel finalerna… och nu att få vara med och spela den här turneringen själv, det är en oerhört skön känsla. 

Men att bara vara med för att? Nej, så är det inte.

– Man vill inte vara med som någon utfyllnad, man vill ju göra sig förtjänt av platsen och vara med och vara en bidragande faktor i laget. 

Om skadorna: ”Kämpigt – har dem att tacka”

Vi får spola tillbaka först, till när han valde hockeygymnasium. Valet föll på HV 71 för honom, och en flytt från Dalarna var nästa steg.

Sedan har han tagit kliv varje säsong.

– Framförallt har jag haft väldigt kul. Jag har varit ganska mycket skadedrabbad under mina tre år med HV 71, men jag har haft mycket bra polare utanför och coacherna har hjälpt mig otroligt mycket med att komma tillbaka på banan igen. Jag har kunnat träna på bra ändå, det har väl lönat sig i slutändan.

Du har gått igenom en hel del tuffa perioder?

– Såklart, ibland har det varit tungt. Speciellt förra året precis efter nyår bröt jag nyckelbenet och säsongen var över för mig väldigt tidigt. Då var det ganska kämpigt, coacherna hjälpte mig väldigt mycket, familjen hemma, kompisarna. Jag har mycket dem att tacka.

Och stärkts mentalt?

– Det är så klart man gör, man märker att om man fortsätter gnugga på och kör så kommer det gå bra tillslut. Det kanske tar sin stund men man kommer tillbaks förhoppningsvis starkare.

Han SHL-debuterade redan förra säsongen och har hunnit med fem matcher i år med a-laget.

– Jag har inte tänkt så mycket på vad skillnaden varit… det är mer att när man kommer in som junior, man kör och gör allt man kan för att ta en plats. Man tänker inte så mycket på hur skillnaden är… det är klart det går lite snabbare, de är starkare men det tycker jag har gått ganska bra ändå att anpassa sig.

HV71 har med hela fem spelare i JVM-laget, utöver Wikström är det Emil Andrae, Zion Nybeck, Hugo Alnefelt och Oskar Olausson.

– Det är riktigt kul att folk man spelat ihop med i några år också är här. Det är så klart det är, man känner de spelarna riktigt bra så det är skönt, men sen är det kul att träffa nya också. 

”Inte trott på det – surrealistiskt”

På annandagen när laget åker ut för sin första match är det första gången Wikström representerar Sverige.

– Jag har aldrig riktigt sett som något konstigt, det är inte så att jag har känt panik över att jag inte är med i landslagen.

Han fortsätter:

– Man får ju alltid höra att tv-pucken inte alltid spelar roll att man måste vara med i den, att jag inte har varit med i något pojklandslag men ändå tog mig hit säger väl lite samma sak som att man inte behöver vara med i tv-pucken för att komma vidare.

Men det var inget du förväntade dig att komma med hit?

– Det var det väl så klart inte, man har alltid velat komma hit och kämpat för det. Sen hur möjligt man trodde det var… det var väl kanske inte att man trodde på det direkt om någon hade sagt det för ett år sedan men det var bara att fortsätta köra och gnugga, sen tillslut tog man sig hit.

När beskedet kom, vad kände du då?

– Då blev jag oerhörd glad över det, som sagt jag har aldrig varit med förut eller något så det var kul att se att de fortfarande trodde på mig och att jag hade en chans att visa upp mig igen.

Han åkte upp till Sundsvall, gjorde allt han kunde för att ta en plats och fick nästa besked – han skulle med till Edmonton.

– Först kändes det lite surrealistiskt, om någon sa det för ett år sedan hade jag verkligen inte tänkt på det. Man var väl lite tyst om det i början för vissa fick inte åka med så man ville inte gå runt och säga det till alla innan man visste vilka som var med. Man vara ganska lugn i början ändå.

Men du ringde hem rätt snabbt?

– Haha, ja, säger han med ett skratt:

– De blev så klart jättestolta och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det… det är väl samma sak. Om man sa det för ett år sedan… det är mina föräldrar, de tror alltid på mig, men sen innerst inne nu när jag väl kom med blev de oerhört glada för min skull.



expressen

Related posts

lämna en kommentar