Lena sjunger fortfarande “Cancern stoppar mig inte”


Historien är ganska känd men icke desto mindre fascinerande.

Redan på första skoldagen i årskurs 7 på Forssaklackskolan i Borlänge blir den då 14-åriga Lena Jansson förälskad i sin lärare, Lennart Jonken Jonsson. Han är inte bara lärare utan en av Sveriges bästa tenorsaxofonister.

– Hans lyriska spel var världsberömt, säger Lena Jansson.

Jag träffar sångaren Lena Jansson från Borlänge, i dag 58 år, på Almas café i Borlänge. Många år har gått sedan den där första skoldagen efter sommarlovet 1976.

– Jag blev kär och vi blev ett par, så småningom. Åldersskillnaden mellan oss var 28 år. I början höjde väl folk på ögonbrynen. Men jag fick den man jag mest av allt ville ha. Vi gifte oss. Vi var lyckliga. Vi sjöng och spelade. Vi spelade in skivor. Såg världen tillsammans. Reste ofta med Sandviken Big Band där Jonken lirat ända sedan storbandet bildades 1969. Vi fick vår son, Jesper, berättar Lena och lyfter blicken mot caféfönstret.

I många år under 80 och 90-talen var Lena och Jonken från Borlänge det mest kända, coolaste och anlitade jazzmusikerparet i Sverige. Ena dagen spelade man på Nalen och nästa i konserthuset i Stockholm om man inte var på utlandsturné.

– Jag blev tidigt förtjust i amerikans filmmusik, i de där låtarna från förr. Det var ju jazz och redan som barn upptäckte jag att jag kunde sjunga jazz. Det upptäckte också Jonken så vi började lira ihop i början av 80-talet. Min första skiva, “Play some attention to me”, spelade jag in 1984, då var jag 22 år.

På den medverkar Putte Wickman, Lennart Jonken Jonsson, Sture Nordin, Nils Lindberg, Torgny Lindberg och Rune Carlsson.

Lena och håller upp LP-konvolutet mot decemberljuset.

– Det var en fantastisk tid. Jag och Jonken kunde ha 200 spelningar om året. Och vi jobbade med de bästa pianisterna och instrumentalisterna som fanns.

Mellan 1998 och 2000 producerades en dokumentärfilm om Lena och Jonken. Filmaren Torbjörn Allard från Falun följer paret under två år.

– Kameran var med överallt, när vi repade och stod på scen, till och med när jag var på älgjakt. Det är ett starkt tidsdokument. Här syns flera framstående jazzmusiker som inte längre lever. Filmen spelades in samtidigt som Jonken skrev sin bok “Alla dessa prickar”, om sina 30 år med Sandviken Big Band. I filmen berättar vi också om vår skilsmässa.

Då, år 2000, visades aldrig dokumentärfilmen “Lena, Jonken & Jazzmusiken” på Svt som det var tänkt.

– Den hamnade liksom mellan stolarna. Men nu ska världen få se. Lagom till jul lägger jag ut filmen på youtube. Vi spelade in filmen för precis 20 år sedan och innan jag dör vore det kul att få uppleva människors respons på min och Jonkens “story”, säger Lena Jansson och skrattar.

Lena skrattar ofta, också när det är allvar, fast då på ett annat sätt.

– Jag har cancer. Fick diagnosen bröstcancer i mars i år och cancern har spridit sig till lymfkörtlarna. Jag för en kamp just nu. Jag vill leva.

Hon hoppas kunna fortsätta sjunga så som hon gjorde när hon levde med Jonken.

– Vi skiljde oss 1999 men var aldrig riktigt skilda då vi ofta spelade tillsammans, ända tills Lennart dog 2007.

I dag sjunger Lena med Klas Toressons kvintett.

– Jag har ett band, eller bandet har mig. Det är Klas Toresson på saxofon, Carl Bagge, piano, Hans Backenroth, bas och Carl Johan Rasmusson på trummor. Alla de här killarna beundrade Lennart Jonken Jonsson.

Efter canceroperationen i april fick Lena en stroke.

– Högerhanden och högerfoten lever sina egna liv och slemhinnorna i min hals påverkas av cellgiftsbehandlingen. Det ska bli intressant att se hur rösten fungerar när vi börjar spela tillsammans igen. Utan musiken vet jag inte om jag överlever.

Nu är det många segrar som ska vinnas.

– Ja, min stora önskan är att jag fortfarande ska ha en röst. Kanske mitt uttryck till och med kan komma att upplevas som starkare än någonsin, om jag klarar mig. Eller, när jag klarat mig, säger Lena Jansson och ler.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar