Därför borde Skageholmslimpan prisas som årets viktigaste


Folk skrattade och gjorde åtlöje av Sverigedemokraterna på Twitter, Facebook, Instagram och allt vad de sociala medierna heter. Lite “Haha, så svennigt med OLW:s smörpopcorn!”.

Jag själv gjorde en Instagram-berättelse där jag möblerade om i min Billyhylla och ställde dit havregryn, OLW:s popcorn, en Sverigeflagga och Blå bands brunsås. I vanlig ordning kände jag mig självgott nöjd när vänkretsen sedan skrattade gott åt mitt upptåg. Tokiga SD:are.

Sedan kom bakslaget. Jag läste det på podcasten Haveristernas Instagram. “Vi kan välja att skratta åt Jimmie Åkesson och vilken toka han är som har så konstiga saker i sin bokhylla. Eller så lär vi oss att det här är planerat. Att SD:s kommunikationsavdelning vill att just vi ska bära deras budskap. Länka till deras film och säga: haha, så korkat att han har det där i bokhyllan”.

Vips, så kände jag mig dum istället. Ja, alltså, nog förstod jag att den uppstoppade bävern var placerad där för att folk skulle nappa på det – men i min iver glömde jag att jag dansade efter SD:s pipa. Jag gjorde precis det de ville; jag drev med dem och flyttade de som gillar Sverigedemokraterna än längre ifrån att istället börja gilla ett annat parti. Det faktum att jag skojar om dem gör att det blir ännu mer “SD mot resten”.

Något liknande skedde när SVT:s Svenska Nyheter fick massa meningsmotståndare att sjunga med i låten “Jag avskyr dig och allt du tror på” och göra parodi på sig själva. Jag skrattade gott. Det var roligt att höra Hanif Bali sjunga “Det är först när någon blir riktigt arg som jag är relevant”.

Sen kom det: Ni normaliserar trollen och galningarna! Förstår ni inte att det här gör det de annars säger rumsrent!?

Allt jag kände var bara: Jag. Orkar. Inte.

Kan något bara få vara kul? Utan att det analyseras ner till minsta beståndsdel för att hitta något som kanske skulle kunna vara förkastligt. Minsta lilla skojig felstavning är en medveten felstavning för att få uppmärksamhet.

Det är ett symptom som går igen även utanför politiken. Så fort något lite märkligt händer så finns den där, konspirationsteorin om att allt är gjort med någon oärlig baktanke.

Därför är det befriande att tänka tillbaka på Fullriggaren Skybars debacle i somras när de serverade Toast Skagen med Skogaholmslimpa. Teorierna fanns där – “Det är en PR-kupp! Haha, alla bara sväljer den med hull och hår och ger krogen precis den uppmärksamhet de vill ha. Snart kommer den upp på menyn som en rolig grej!”.

Den gången visade sig att det faktiskt bara gått riktigt snett på ett roligt vis. Skageholmslimpan borde prisas som årets viktigaste händelse i det alltmer humorlösa Sverige. Skageholmslimpan ger mig hopp.

Veckans…

… kritikstorm:

Det verkar inte som att jag är superpoppis i Hofors just nu efter att ha sågat deras rondelltomtar förra veckan. Det var möjligen ett aningen onödigt angrepp jag hade kunnat låta bli. Har jag lärt mig något av mina år som krönikör så är det att det är just när man tycker tvärtemot de flesta andra som man absolut inte ska låta bli. Annars blir det tråkigt. På samma tema som den här krönikan: Jag föredrar om det blir lite kul.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar