Amnesti är enda lösningen för många ensamkommande


Den 15 december planeras för att en grupp människor ska utvisas till världens farligaste land, Afghanistan. Det land som för tredje året i rad kommer räknas som det farligaste totalt, för barn sedan ännu längre tid, det farligaste. Dit Rädda Barnen, Röda Korset, Amnesty och FN avråder från att utvisa.

Hur tänker den svenska regeringen, främst migrationsminister Morgan Johansson, som tillåter att detta sker? Att migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer anser att Kabul fortsätter att vara ett ”relevant och rimligt” alternativ för internflykt är i och för sig inte förvånande. Den gräns för när lag och praxis inte tillåter utvisningar har jag aldrig sett konkretiserad, vilket möjliggör för honom att hela tiden flytta fram gränsen. Det är svårt att se någon annan målsättning för hans agerande än att kunna utvisa oberoende av hur situationen utvecklats. Det på senare tid så ofta omvittnade förvärrade läget i landet och Kabul i synnerhet, i form av dagliga attacker mot civila, har hittills inte påverkat hans ställningstagande.

Vilka kommer sitta på planet? Troligen unga människor som gått i svensk skola, talar bra svenska och utbildat sig till något av våra bristyrken, såsom undersköterska, elektriker, byggnadsarbetare. Men som hade oturen att komma till Sverige efter den 24 november 2015 och därmed inte omfattas av den sk gymnasielagen eller som av andra konstruerade byråkratiska skäl inte har fått tillfälligt uppehållstillstånd. De har alla blivit misstrodda på de uppgifter de angett i sina asylansökningar. Många av dem har varit med om en rättsosäker asylprocess. För tvärt emot vad makthavarna anser har migrationsverk och domstolar i många fall haft otillräcklig kunskap och kompetens för att göra att fullgott arbete. Vilka oskrivna lagar de rättat sig efter kan man bara tänka sig. Så trots att den parlamentariska migrationskommittén inte ansett det finnas anledning att utreda rätts(o)säkerheten i asylprocessen, så har de som haft öron och ögon öppna fått ta del av otaliga vittnesmål om de katastrofala bristerna och medvetna manövrar för att möjliggöra utvisningar.

Nu har regeringen, genom miljöpartiets påtryckningar med anledning av coronapandemin, tagit initiativ till att reglerna för dem som omfattas av gymnasielagen ska ändras i någon mån. Ett lappverk, som skulle förbättrat något för några, höll på att ta form. När så Centerpartiet nyligen tog ställning och sa sig inte vilja medverka i någon sådan lättnad, är frågan hur dessa så utsatta ungdomar ska bli någorlunda anständigt behandlade. För deras situation är på inga vis löst. Hur ser den lösning ut, som en gång för alla kan ge de unga hopp? Det är nu upp till alla politiska partier att ta ett radikalt ansvar för den helt inhumana situation som skapats under många år. Om en ny lagstiftning ska kunna bli långsiktig och hållbar måste konsekvenserna av tidigare felaktiga beslut ha åtgärdats och de utsatta fått upprättelse och någorlunda förutsägbara förutsättningar för ett liv i trygghet.

Som jag ser det finns ingen annan lösning för att äntligen få slut på detta inhumana maktutövande som spelats upp inför våra ögon, än att bevilja amnesti till alla ensamkommande från alla länder som varit här i mer än ett år.

Inger Johansson



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar