Är äldre helt värdelösa i Gävle?


Omsorgen i Gävle har problem. På ett boende i kommunen har undersköterskorna varit så oroliga för att skyddsutrustningen inte ska räcka att de återanvänt engångsartiklar, vilket över huvud taget inte får ske.

Det är direkt farligt för de äldre och för personalen själv.

På ledarsidan har vi tidigare lyft frågan om besöksförbud och riskerna som finns med att stänga omsorgsverksamheter från insyn. Det som hänt på Vallongården visar tydligt vad som kan hända när boenden sluts från omvärlden. Det måste gå att skapa en coronasäker miljö för de äldre, men besöksförbuden som många kommuner infört i strid med svensk lag betyder andra problem när kvalitén på omsorgen är undermålig.

På Vallongården betydde de stängda dörrarna till äldreboendet vanvård. Vallongården i Gävle är ett boende för demenssjukdom och andra äldre med stort omvårdnadsbehov. En IVO-anmälan har gjorts av kommunen själv rörande ett fall i våras där en döende människa på grund av personalens agerande fick leva sina sista dagar i misär. Den döende hade så mycket intorkat var i ögonen att hen inte kunde öppna dem, naglarna hade inte klipps, de var långa, brunsvarta och trasiga. Den döende hade inte heller fått hjälp med munhygienen på länge.

Enligt den handlingsplan som tagits fram har det funnits problem med både skyddsutrustningen och personalens språkkunskaper och deras förmåga att ta till sig information.

Här funderar man onekligen hur rekryteringen av personal till Vallongården gått till.

Har Gävle kommun bara ställt sig inne på Gallerian Nian och frågat om någon vill jobba och sedan tagit med samtliga hugade till Vallongården?

Det är svårt att se att rekryteringsprocessen kan ha sett ut på något annat sätt givet att personalen, som jobbar på ett boende och därför redan borde ha kunskaper om vård i livets slutskede, demensvård, munvård och basala hygienrutiner, tvingats utbildas i detta efter det inträffade. Munvård betyder bland annat helt vanlig tandborstning. Men inte ens det har det alltså funnits tillräckliga kunskaper kring bland delar av personalen av allt att döma. Att människor inte har kompetens är en sak. Det går att utbilda bort. Men hur har Gävle kommun egentligen skött sitt uppdrag? Varför har man inte från start försäkrat sig om att grundläggande kunskaper finns? Och om de inte funnits, varför har man inte börjat med utbildningsinsatser?

Magnus Höijer är sektorchef för Välfärd Gävle. Frågan är om inte ett mer korrekt namn för verksamheten han är chef för är Vanvård Gävle?

Allmänheten förtjänar nu svar på hur det kan komma sig att en äldre människa legat och dött i vad som inte kan beskrivas som annat än total misär.

De som ansvarat för verksamheten på Vallongården, och de som vanvårdat borde alla skämmas. Det som hänt är vidrigt. Så här ska ingen behöva dö i Sverige. De som är ansvariga för det här har gjort något som inte går att göra ogjort och tagit ifrån en människa ett värdigt slut på livet.

Den som vanvårdar en äldre människa på det här sättet ska över huvud taget inte jobba med människor. Men tyvärr har coronapandemin visat att det inom omsorgen i hela Sverige finns alldeles för många människor anställda som inte ska arbeta med vare sig äldre eller funktionsnedsatta. Men också att arbetsgivarna som tar ansvar, utbildar, försäkrar sig om att tillräckliga kunskaper finns bland personalen och avhåller sig från smittspridande mekanismer som timanställningar är för få.

När sådana verksamheter slipper anhöriga och utomståendes blickar, riskerar besöksförbuden uppenbarligen bli en sista tid i livet där den döende behandlas sämre än ett djur.

Hur ska människor kunna känna förtroende för omsorgen när den ser ut så här?



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar