Hur går Luciasången egenkligen? Här är boken för dej som gillar att anmärka på språk


När säger man ”utelämna” och när säger man ”utlämna”? Stavas drycken te eller the? Spenderar man verkligen sin tid? Heter det ”som sol’n förgät” eller ”som sol’n förlät” i Luciasången? Varför skriver man ”looser” när man menar ”loser”? Får man säga ”ta självmord”?

Frågetecknen är många och de rätas ut i boken “Handbok för språkpoliser” (Piratförlaget) av språkvetaren Sara Lövestam. Hon skildrar en ständig kamp mellan språkpoliser, som indelas i de mera toleranta Good Cops och de strängare Bad Cops. Boken sägs vara din vän i en värld ”där ligister svär på engelska och språket är i ständigt förfall”.

När boken om Nils Holgersson kom 1906 väckte den viss sensation, då all dialog skrevs med verbens singularform.

Att lära ut och ha synpunkter på sättet att tala och skriva är ingen nymodighet. Man kan ju säga att Gustav Vasas bibel 1540 lärde svenskarna hur ord skulle stavas och användas, den blev normerande.

1900 förekom en livlig debatt om verbens pluralformer, skulle man fortsätta skriva ”äro”? När boken om Nils Holgersson kom 1906 väckte den viss sensation, då all dialog skrevs med verbens singularform. Men vissa vanor är sega. När min far 1959 skrev till ett försäkringsbolag använde han pluralformen.

Ibland tillgriper Lövestam ironiska formuleringar när hon visar syndaren (som hon kallar ”lagbrytaren”) till rätta. Hon förklarar först att ”sin” knyts till subjekt och ”hans/hennes” till objekt och så väljer hon en mening där hon avsiktligt missförstår den som felat.

”Då tog hon hennes hund och gick.

Jasså, varför stal hon en hund”?

Ja, det kan man fråga!

Hur är det med var och vart? Om du kan säga ”dit” så är det ”vart” som gäller och om du kan säga ”där”, så är det ”var”. När det gäller särskrivning skojar hon på följande sätt: ”Jasså, hade du en sjuk frånvaro? Vad hade den för sjukdom, då?”

Dubbelt supinum har många svårt för påpekar författaren. ”Han hade kunnat twittra igen”, blir felaktigt ”han hade kunnat twittrat igen”, trots att ”kunnat” är ett ”hjälpverb” som ska följas av en infinitiv.

”Loser” är ett lustigt ord. Många använder det i betydelsen förlorare, men stavar det ”looser”, vilket ju betyder ”lösare”.

”Egentligen” är ett ord som även en partiledare kan fela på. Ebba Busch säger i Agenda: ”Medborgare! Det finns egenkligen bara ett budskap”. Författaren förklarar varför ett sådant misstag är möjligt.

Till slut ett citat där jag anmäler avvikande åsikt. ”Te stavas te, inte té och definitivt inte the”. Själv skulle jag inte godkänna ”definitivt” som adverb (en anglicism), bara som adjektiv, exempelvis ”ett definitivt slutbetyg.”

Nå, hur var det nu med Luciasången och andra frågor? Var det ”sol´n förlät” eller ”sol´n förgät”? Läs själv i denna så underhållande och lärorika bok!

Per Runesson

är en pensionerad kulturjournalist med förflutet inom radio. Uppväxt i Hälsingland. Skriver med vänsterperspektiv om samhälle och historia.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar