Fyra barn från AB-land skickades till Sveriges utrotningsläger Vipeholm


En av de starkaste svenska radiodokumentärerna på mycket länge går i mål i dag söndag.

I fem avsnitt har den grävande journalisten Randi Mossige-Norheim berättat om Vipeholm i Lund. En anstalt för vad man då kallade idioter, i dag personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Vipeholm är en skamfläck för Sverige. Sedan tidigare är anstalten ökänd för Vipeholmsexperimenten, där ungarna fick tugga extrakletig kola tills de grät och kräktes, medan tandläkare studerade hur deras tänder ruttnade bort.

I Mossige-Norheims dokumentär framkommer ännu mer obehagliga uppgifter, som borde leda till att regeringen tar initiativ till en vitbok om detta mörka kapitel i vår historia. Det handlar om död.

På Vipeholm fanns vad man kallade “överdödlighet”. Fast det är främst “på förhand livsodugliga element” som dör, skriver anstaltens chef, överläkare Hugo Fröderberg, i årsberättelsen för 1941.

I sin efterlämnade utkast till självbiografi prövar han tanken på eutanasi, dödshjälp. Han har försiktigt tagit upp frågan med personalen, men de är skeptiska. “Man fäster sig vid dem”, säger de, trots allt.

Fröderberg beskriver att de mest handikappade patienterna saknar känslor, inte längtar hem och står utanför själva mänskligheten. Han kan kalla dem för bottensatsen.

Dokumentärserien Vipeholmsanstalten är så musikaliskt och skickligt klippt, att den flyter rätt in i lyssnaren själ. Att Randi Mossige-Norheim är en av rikets skickligaste radiojournalister är ju ingen nyhet.

Således nyanserar hon bilden av överläkaren. Han är inte ond. Han är ett barn av sin tid, och som i alla människor ryms en gråskala i honom. I den gråskalan finns bland annat att han uppfattades som en varm person, en som var omtyckt av alla på Vipeholm.

Fröderberg beskriver att de mest handikappade patienterna saknar känslor, inte längtar hem och står utanför själva mänskligheten.

För de barn som betecknades som lägst stående var Vipeholm i praktiken ett utrotningsläger.

Det är ett ord som inte används i dokumentären. Mossige-Norheim säger till AB kultur att hon inte ens tänkt det ordet.

Men vad ska vi annars kalla det? För den som hamnade på Vipeholm fanns ingen väg tillbaka, de var anstaltens egendom. Föräldrar som bad att få tillbaka sina barn fick nej.

Personal såg på de boende som djur, som fick äta som djur. “Dom fick till exempel köttbullar, potatis och sås och äppelkräm och mjölk, allt i en skål, allting tillsammans i en enda jäkla röra”, vittnar en nu åldrig vårdare i dokumentären. En gång bjöd en mamma på gräddbullar, då trycktes de också ner i geggan, berättar hon.

Det hela låter som resultatet av en cynisk uträkning med tydliga kopplingar till rasbiologi och övermänniskoideologi.

Den så kallade vården var undermålig. Den som inte inordnade sig kunde bältas långa tider. Det finns exempel på obehandlad tbc. Orimligt många dog unga och undernärda på Vipeholm, visar rader av obduktionsprotokoll.

Det hela låter som resultatet av en cynisk uträkning med tydliga kopplingar till rasbiologi och övermänniskoideologi. Vi pratar om en era då tvångssteriliseringar skedde, för att inte “försämra folkmaterialet”.

I mitten på förra seklet visste forskningen förstås mycket mindre om utvecklingsstörningar än vi gör i dag. En del grundforskning bedrevs vid Vipeholm, med all säkerhet av välvilja. Överläkare Fröderberg hade ett system för att klassificera personer, från sex till noll, där sex var högst intelligens och noll betydde att man stod nära djuren, som ett slags monster.

När de hade dött kunde deras hjärnor skickas till ett laboratorium i Uppsala, där man försökte se om funktionsnedsättningen hade något synligt samband med hjärnans konstitution.

Föräldrarna tillfrågades inte. I dokumentären slår en patients bror fast att det skulle mamma och pappa aldrig tillåta, för de var religiösa.

Det är i registret över Uppsala-hjärnor som de fyra personerna från AB-land finns. Högst sannolikt skickades många många fler barn från Gästrikland och Norduppland till Vipeholm. Anstalten hade tusen platser och var öppen i decennier, från 1935 och in på 70-talet. Dit skickades “hopplösa” fall från hela landet, personer som inte platsade någon annan stans.

Jag tänker på personer med utvecklingsstörning som jag känner. Killar och tjejer med egen lägenhet, som kör moppe och kollar på fotboll, som lagar sin mat och klarar sig själva med lite stöd.

Det kunde ha varit dom. Fel. Det hade varit dom, om de hade fötts bara några decennier tidigare.

När du själv blir gammal förstår du att barnet är begravet sedan länge, men du vet inte var, och inte när. Det är en så fruktansvärt kall och ödslig tanke.

Den som satt på Vipeholm skulle glömmas bort. De hörde hemma på institution, det gick inte att ta hand om en person med intellektuell funktionsnedsättning hemma, det var fakta.

Flera personer i dokumentären har bara vaga uppfattningar om att de haft en familjemedlem som gömts undan av sinnesslövården.

Tänk dig att du har fött ett barn och lämnat bort det. Du förstår att barnet inte kommer att bli gammalt. Du hör aldrig nåt mer. När du själv blir gammal förstår du att barnet är begravet sedan länge, men du vet inte var, och inte när.

Det är en så fruktansvärt kall och ödslig tanke.

Ett av de mest drabbande avsnitten i dokumentären handlar om Fritz Olof Theodor Johansson, Olle. “Ung man med enfaldigt utseende”, noterar överläkaren.

Han placerades på institution när han var fyra, och skrev brev till sin mamma hela livet. Naiva brev förstås, men med ett underbart drastiskt ordförråd. Olles brev skickades aldrig. Det behövdes inte, tyckte överläkaren.

Vad är det då som sker i radio klockan 15.53? Det tänker jag inte förstöra för dej, du måste lyssna själv. Men se till att höra avsnitten i ordning, alla fem ligger på SRplay. När du har fem timmar kunskap om Vipeholm blir slutklämmen så fruktansvärd, så dramatisk, så elegant så det glömmer du aldrig.

Här är barnen som dog på Vipeholm

Dessa fyra barn/unga från Gästrikland/Norduppland dog på Vipeholm, och fick sina hjärnor skickade till hjärnforskningslaboratoriet i Uppsala. Av sekretesskäl vet vi inte mer än detta om dem:

Kvinna. Blir placerad på Vipeholm 1945. Har epilepsi. Sorteras i intelligensgrupp 2, enligt överläkare Hugo Fröderbergs indelning. Dör av tuberkulos 25 år gammal. Hjärnan skickas till Hjärnlaboratoriet i Uppsala.

Man. Blir placerad på Vipeholm 1945. Har epilepsi. Sorteras i intelligensgrupp 0, enligt överläkare Hugo Fröderbergs indelning. Dör av lunginflammation 17 år gammal. I obduktionsprotokollet står det ”liket av en ytterligt utmärglad yngling”. Hjärnan skickas till Hjärnlaboratoriet i Uppsala.

Man. Blir placerad på Vipeholm 1947. Sorteras i intelligensgrupp 1, enligt överläkare Hugo Fröderbergs indelning. Dör i blindtarmsinflammation 20 år gammal. I obduktionsprotokollet står det ”liket av en mager man”. Hjärnan skickas till Hjärnlaboratoriet i Uppsala.

Man. Blir placerad på Vipeholm 1951. Har epilepsi. Sorteras i intelligensgrupp 2, enligt överläkare Hugo Fröderbergs indelning. Dör i lunginflammation 19 år gammal. Hjärnan skickas till Hjärnlaboratoriet i Uppsala.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar