än lever Stig Sjödin i Sandviken


Som vore smuts ondska

dunkar hon vid klappbryggan,

vid vårens första vak

och när björkar singlar sina löv om hösten.

Stig Sjödins dikt Tvätterska står att läsa på en skylt i Kanalparken i Sandviken, just där scenen utspelar sig. Orden gestaltar en av Brukets invånare, och handlar ytterst om att banka skiten ur klassamhället.

Dikten finns i Stig Sjödins genombrottsbok Sotfragment, som återutges 18 november. Den kom ut första gången 1949, då arbetargrabben hade lämnat Bruket sedan ett par år.

Läs också: Detektivarbete avslöjar ny bild av Sandvikens störste poet

Klappbryggan är sedan länge utbytt mot elektriska tvättmaskiner. Från skyltens plats kan man ana de miljonprogramshus som ersatte poetens barndomshem när folkhemsprojektet raderade ut smuts och kyla på det bostadsområde som kallades Tvåvåningsbruket. En del av Sandviken som aldrig gjorde sig på vykort, som han skrev själv.

Sotfragment var banbrytande. Den bröt med 40-talets modernistiska poesi, som uppfattades som obegriplig av många. Nu kunde man skriva dikter om hur det var på jobbet, på riktigt. Nu kunde alla läsa poesi.

Diktsamlingen uppmanar egentligen inte till handling, men den gör så att man vill spotta i nävarna och bygga en bättre framtid för alla och tillsammans.

Sandvikenbördiga författaren Anna Sanvaresa skriver i förordet till nyutgåvan att “Sjödins dikter är fyllda av kännande, rasande, söndertrasade, längtande, drömmande kroppar. Det är fysisk poesi, genomträngande, stundtals brutal, och så, så ömsint.”

Att återutge boken var självklart, eftersom den var epokgörande. Det skriver förläggaren Gunnar Nirstedt till oss. Han startade förlaget Nirstedt litteratur 2018, och är i full färd med att ge ut svenska klassiker i serien i N/L:s poesibibliotek. Sotfragment blir nummer 45.

Gunnar Nirstedt skriver att boken har “bidragit till att forma den svenska arbetardiktningen, eller, om man så vill, hela den moderna svenska poesin. Den passar därför in perfekt i poesibiblioteket, där vi inte bara strävar efter att sätta nytt ljus på poesihistorien, utan också att erbjuda den samtida poesin och dess läsare böcker att förhålla sig till, läsa, ompröva och överraskas av.”

Till våren kommer också den första akademiska boken om Sjödin, av litteraturprofessor Magnus Nilsson. Han har bland annat sammanställt mängder av dikter som tidigare bara publicerats i tidskrifter.

I den första delen av Sotfragment tar Sjödin oss med in i järnverkets hetta, skit och leda:

“I det bastuheta verket

slog sommaren oss på käften

med sina trettiofem grader i skuggan

och släppte då och då in en hånfull

vindpust åt våra svarta lungor.”

I den andra delen porträtteras alla de typer som befolkade Bruket under 1900-talets första del. Förutom Tvätterskan ovan är det Lagbasen, Strejkbrytaren, Barnmorskan, Agitatorn, Avfällingen och många fler. Ett myller som tecknar kollektivet.

En av Sjödins mest kända dikter handlar om Bandvalsaren, jobbaren som sliter för att hans tre pojkar ska kunna studera. Med åren förstår han och sönerna inte varandra, och pojkarnas fruar föraktar honom. Diktens slut “Han ska aldrig förstå vem som murat hans ensamhet” är en sån där odödlig tanke som stannar i själen för evigt.

Hans poesi återkommer hela tiden med full kraft så fort det finns en tendens att prata om klass i samhället. Särskilt Sotfragment.

Stig Sjödin är borta sedan 1993. Men visst lever hans minne i lärda kretsar, inte minst tack vare ett ganska livligt litterärt sällskap till hans ära. Sällskapet delar ju som bekant ut ett årligt lyrikpris i Stig Sjödins namn, ett av de största i riket i pengar räknat. Det är möjligt tack vare att LO:s folkhögskola Runö och ett antal fackförbund är med och finansierar.

Priset delades ut första gången 1997. Då gick det till en av de viktigaste rösterna i dagens svenska vänster – tänkaren, samhällsdebattören och poeten Göran Greider.

Det är så märkligt, säger han till AB kultur, att Stig Sjödin av och till verkar bli helt bortglömd.

– Redan på 60-talet kallades han den bortglömde arbetarpoeten, och likadant i samband med att jag fick priset. Jag minns att det var ett stort arrangemang, jag höll nån lång drapa om Stig och känslan var att han var bortglömd. Men hans poesi återkommer hela tiden med full kraft så fort det finns en tendens att prata om klass i samhället. Särskilt Sotfragment, säger Göran Greider.

Han läste diktsamlingen i sin ungdom när han körde travers på SKF i Katrineholm, och konstaterade att detta var tidlösa bilder av tung industri.

– I mina egna diktsamlingar finns en ton från Stig Sjödin. Jag är inte lika bra som han, men han har alltid suttit som en stämgaffel i skallen på mig.

Sjödins styrka är att han står mitt i verkligheten och skriver expressivt, ångestladdat och existentiellt – men helt utan pekpinnar

Sjödins styrka är att han står mitt i verkligheten och skriver expressivt, ångestladdat och existentiellt – men helt utan pekpinnar, enligt Greider.

– Ibland i arbetarskildringar är det meningen att man ska tycka synd om arbetarna. Det är livsfarligt, för det kortsluter gestaltningen av människorna. Sjödin idealiserar inte, han uttrycker sig så brutalt att vanmakten inte kan korrumpera gestaltningen.

Porträtten i Sotfragment är som skrivna på gravstenar. Den svåraste sortens texter man kan ge sig på, säger han. Texter så koncentrerade att de etsar sig in i den svenska litteraturen.

Greider tar upp ett av porträtten, det som handlar om Kolskjutaren:

Han är en av de tysta, stillsamt grå

som aldrig gör väsen kring sin person.

Han sköter sitt arbete mekaniskt,

talar aldrig på möten, syns inte ute.

Hans vedbod är renare än ett apotek

och ordnad efter stränga mönster.

Han fostrar livet till att gå

i invanda banor och han tycker illa

om helgdagar mitt i veckan.

Han skjuter kol till ugnarna

och tycker det är likgiltigt

vem som gör det.

På honom bygger man samhällen.

Denne kolskjutare vandrar ständigt vid Göran Greiders sida.

– Jag har funderat mycket över honom. Jag blir förbannad på honom för att han krymper sig själv, ska han inte ställa några krav?

Men, säger Göran Greider, vi måste minnas Sjödins budskap att samhället byggs på människor som Kolskjutaren, undersköterskan, busschauffören.

– Jag har alltid upplevt diktens sista rad som ett enormt yttrande. När du och jag skriver våra artiklar så är det ytterst den där kolskjutaren som gör våra liv möjliga. Det är en tung grej.

Nog är det rimligt att påstå att folkhemsprojektet lyckades, ett tag i alla fall. Men klassamhället verkar ha evigt liv. En förklaring till att Stig Sjödins poesi lever.

AB kulturs medarbetare Bernt-Olov Andersson kallar sig arbetarförfattare. Han var med och grundade Stig Sjödin-sällskapet efter hans död 1993, och blev dess första ordförande.

2018 kom B-OA:s självbiografi “Den osynliga nåden”, döpt efter en rad ur Sotfragment. Den osynliga nåden, det är nåden att få slita ut sig på ett otacksamt arbete.

– Stig Sjödin var den första att skriva poesi om den samtida industriarbetaren. Tidigare hade litteraturen handlat om kamp, men Sjödin visste att gestalta. Han kunde skriva så att jobbets villkor ännu känns in i märgen på oss som läser, säger B-OA.

Bernt-Olov Andersson hade knappt läst en bok innan han var 23. Han jobbade som byggnadssnickare i Sandviken när han tog sina första steg som skrivare. Han blev uppmuntrad av den trettio år äldre Stig Sjödin, som då var journalist inom fackföreningspressen i Stockholm. Parallellt gav han ut massor av poesi, i tidningarna och i böcker.

På Sandvikens kommunarkiv finns ett par hyllmeter med dokument från B-OA:s liv och författarskap. Bland annat ett brev där Sjödin skriver att “Det enda råd jag kan ge dig är att läsa mycket och arbeta utav bara fan, för annars bin’te nå! Glöm för fan inte heller bort att leva”.

Brevet blev starten på en livslång vänskap, och ett mentorskap. B-OA visar en kopia på brevet en solig dag sent i oktober när han bjuder AB kultur på en stadsvandring med Stig Sjödins blick på Bruket. Han brukade hålla såna före coronan.

Vandringen går mellan åtta skyltar med Sjödins poesi. Skyltarna står på platser som hänger ihop med texterna, så gott det går. För det mesta av Stig Sjödins samhälle är utraderat i moderniseringens namn.

B-OA brukar börja sina Sjödin-vandringar på kyrkogården, där det finns en slaggstensgrund efter Brukets första lilla kyrka.

Där står en skylt med dikten Andakt. Den handlar om en åldrig arbetare med insjunken gammelmansmun som lutar velocipeden mot slaggstensfoten och föreställer sig alla de livets milstolpar som utspelat sig innanför muren: dop, bröllop, begravningar. I slutet tittar Stig Sjödins jag fram:

Och jag som knappt har några religioner kvar

får vara med om en andakt bortom alla liturgier.

Just norr om kyrkogården låg IOGT-lokalen, där hela den lokala arbetarrörelsen tog sin början, berättar B-OA. Det var tuffa tider.

– Konsuln ägde både kåken och föreningen, och om minsta lilla socialist slank in stoppades mötet.

Huset brann i mitten av 1900-talet och har ersatts av en 60-talsdoftande arkitektvilla. Likadant med Kafé Linnéa på Storgatan, i vars kök Brukets socialistiska förening Grupp 19 höll möten från 1904. Det är rivet.

Vi går ner förbi Sandviks slottslika huvudkontor, ner till den enorma svarta ånghammaren som står monument ungefär där Kanalen dyker ner i underjorden.

Där finns en skylt med en dikt ur Sotfragment som utspelar sig vid denna monstermaskin. Den handlar om en yrkesskicklig reglerare som lade sitt fickur under hammaren och lät den falla. Han kunde stanna den i precis rätt tid för att inte krossa klockan. Ångcylindern som styrde hammaren reglerades med en liten töntig spak som ännu kan skådas där vid huvudkontoret.

“I åttan, där vevaxlarna till oceanernas

trampfartyg och de bländande vita

passagerarångarna smiddes,

fanns det en reglerare, som lade sitt fickur

på städet och lät hammaren falla

med full kraft – utan att krossa glaset.

Den känseln i fingrarna skulle kanske

gjort honom till kirurg eller varför

inte urmakare?

Han var nästan ensam i världen

om sitt konststycke.”

Sjödin gjorde slut med brukslivet redan 1943, det år han fyllde 26.

Då hade han jobbat kring tio år på järnverket, och fick sig en tankeställare i ett samtal med en äldre kollega. Denne sa att han hade stoppat in ämnen i ett hål i en maskin hela sitt liv, och aldrig blev hålet fullt, berättar B-OA. Sjödin förstod att han var tvungen att komma bort från den monotonin, och drog för att studera på arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik.

Han kom inte ut som poet förrän efter att han hade flyttat från Bruket. När han bodde här visste ingen att han skrev, enligt B-OA.

– Fan, är det han som jobbade här med oss? Fan poesi vad är det? sa gubbarna, berättar han.

Poesi är ju jolligt!

Fast när Stig Sjödin besökte Sandviken som uppburen poet satt alltid de gamla jobbarkompisarna på första raden, och han pratade alltid gamla minnen med dem, berättar B-OA. Stig Sjödin hade inga problem med att stå för sin bakgrund.

– Man blir stark av att behöva kämpa för sin poesi. Det vet jag, säger B-OA.

När man tänker på saken är det helt orimligt vad många fina författare som Bruket har fött.

Men jag föreställer mig att det är svårt för en ung sandvikare att få syn på Sjödin eller andra personer i Brukets litterära arv. Och det kommer en dag då ingen längre har egna minnen av Sjödin.

Folkbiblioteket i Sandviken har inget Stig Sjödin-rum som de hade förr, enligt B-OA, inte ens en särskild hylla med hans böcker. Delvis för att biblioteket är trångbott, enligt uppgift. De har inte heller något Bernt-Olov Anderson-rum, inget PG Evander-rum, inget Helene Rådberg-rum och inget Anna Sanvaresa-rum (även om jag är rätt säker på att åtminstone den sistnämnda skulle sparka bakut vid tanken).

Visst vore det läge för ett rum eller åtminstone hörn på biblioteket som samlar pennorna från Bruket, när nu denna småstad är bortskämd med så osannolikt många litterära tungviktare.

Fotnot. Redaktörn har i denna artikel anammat det ogenomskinliga begreppet Bruket om staden Sandviken. Begreppet speglar uppfattningen att järnbruket Sandvik AB hade ett finger med i allt som hände i stan.

FAKTA/Stig Sjödin

Född på Valhallavägen 17 i Sandviken 1917. Död i Stockholm 1993.

Började sitt yrkesliv med 10 år på järnbruket.

Stack för att plugga på Brunnsviks folkhögskola, sedan via Sigtuna folkhögskola till Stockholm för diverse jobb, och sedan arbete som poet, författare och journalist i fackföreningspressen.

18 november återutges hans genombrottsbok Sotfragment, en samling med dikter om arbete och folk i Sandviken. Den utkom första gången 1949.

TÄVLING

Klart att du ska ha en sprillans Stig Sjödin i bokhyllan!

Förlaget har lovat att skänka oss tre exemplar av Stig Sjödins genombrottsbok Sotfragment. Du kan vinna ett av dem genom att i diktform beskriva varför just du vill äga boken.

Förläggaren Gunnar Nirstedt är jury.

Anmäl dig till tävlingen genom att skicka ett vykort till Kulturredaktionen, Arbetarbladet, Box 287, 80280, Gävle. Eller mejla till fredrik.bjorkman@arbetarbladet.se. Vi vill ha ditt bidrag senast onsdag 25 november klockan 8.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar