Landslaget går inte mot mörkare tider


Det hette att Frankrike kanske inte var så motiverade eftersom de redan hade vunnit gruppen, och att det eventuellt skulle kunna vara till Sveriges fördel. Inget av det visade sig stämma när man misslyckades med att hålla sig kvar i Nations Leagues högstadivision, men det spelar ingen roll, för det var egentligen aldrig det som var grejen med den här hösten ändå.

Bortsett från att man inte lyckades vinna mer än en match, och bortsett från att det inte går att släppa hur befängt det är att spelare skickas och samlas kors och tvärs över Europa under brinnande pandemi och en extremtajt säsong kan man välja att se på den här hösten som en ganska bra svensk landslagsperiod. 

För Nations League var i slutänden ingenting annat än det som många raljerar om att den är, nämligen en låtsasturnering ur tävlingssynpunkt, men för den delen med tre ganska nyttiga samlingar för svensk del.

* * *

Viktor Claesson får bollen när det knappt har hunnit gå fem minuter på Stade de France. Han krånglar sig förbi en självförtroendesvag Paul Pogba och tåpajar in ledningsmålet till Sverige. Lätt som en plätt. 

Det är det dock för Olivier Giroud att kvittera också när han får stå helt ensam framför svenskt mål och skjuta mot Robin Olsen en liten stund senare. Och innan första halvlek är slut får Marcus Thuram snurrfinta sig fram hur han vill i Sveriges straffområde och lägga en boll på Benjamin Pavard som sätter 2-1 och skickar Sverige tillbaka ner i Nations Leagues b-divison.

Det var en andra halvlek i den här matchen också men den är inte särskilt viktig. Det viktiga är att Sverige trots allt har fått ut en hel del av den här hösten.

* * *

Tanken luftades på sina håll redan när beskedet att man skjuter upp Europamästerskapet till nästa sommar kom. Att det kanske var bra för Sverige att få ett gratisår på sig att förbereda sina unga spelare och täppa till några hål. Alexander Isak är förvisso formsvag just för tillfället, men Dejan Kulusevski har kommit att bli en självklar och central del i det här landslaget på bara några månader. Man har lärt sig hur man ska använda honom på bästa sätt samtidigt som Viktor Claesson, som förmodligen var Sveriges bästa spelare innan skadan, har kommit tillbaka och kunnat börja matchas in.

Mikael Lustig har flyttat hem till Sverige och spelar kontinuerligt igen, Pierre Bengtsson har visat att han är fullt kapabel att axla Ludwig Augustinssons roll när han är borta och därtill har man på allvar behövt börja fundera på vem som egentligen är den bäst lämpade mittbackspartnern till Victor Lindelöf. För hur fint man än kan tycka att det hade varit känns Andreas Granqvists återkomst till forna landsfaderdagar långt bort. Och även på den positionen kanske man har kommit ett par steg längre. 

Det här svenska landslaget har inte på något sätt briljerat den här hösten, men de har tagit en ny riktning och börjat utvecklas åt ett håll som kan ta dem till nya framgångar. Målet lär vara att de ska nå dit redan under nästa års och EM och kvalspel, och då kan den här småexperimentiella men inte så resultatstarka hösten visa sig ha varit bra trots allt.

För när allting stämmer finns det en väldig höjd i det här laget, men när ingenting stämmer kan Frankrike göra två mål i andra halvlek också.



expressen

Related posts

lämna en kommentar