Det är Dejan Kulusevskis landslag nu, skriver Therese Strömberg


Sverige står inför vad man brukar kalla för en ödesmatch, men särskilt ödesmättat känns det knappast när det handlar om att stanna kvar i eller åka ur Nations Leagues högsta division. Det är en tävlingsform som inte riktigt har satt sig än, och den här hösten har den inte direkt varit enklare att ta till sig när världen står i coronabrand och man snarare har fastnat i att fundera kring lämpligheten i att fotbollsspelare reser över halva Europa varje månad.

Men för svensk del kommer man inte se tillbaka på den här landslagshösten som den då man fick möta Frankrike och Portugal inför tomma läktare, man kommer att se tillbaka på den som hösten då Dejan Kulusevski kom in och tog över. 

* * *

När han inte fick starta den här höstens första tävlingsmatch sade han efteråt att han var chockad. När det sedan blev ett rabalder kring ordet chockad förklarade han vad han hade menat samtidigt som han stod fast vid att han hade trott och tyckte att han skulle få starta, och så var det inte mer med det.

Inför höstens näst sista match visste han flera dagar innan att han skulle starta på topp tillsammans med Marcus Berg, och däremellan har Dejan Kulusevski stått för en uppvisning i självförtroende och auktoritet, både på och utanför planen. 

På: Han har ett sätt att röra sig, både med och utan boll, som gör motståndarna obekväma och honom själv i stort sett ostoppbar när han får en någorlunda fri roll. Han har både en talang, kvalitet nog och potential så stor att det inte går att sätta honom på bänken några längre stunder.

Utanför: Ända sedan chockad-intervjun har han pratat om det här landslaget som att det inte råder några tvivel om att han är en central del i det, och han bryter mönstren i hur spelarna vanligtvis uttrycker sig. Han säger rätt ut att de går in med fel mentalitet när de gör en svag första halvlek borta mot Kroatien, han berättar att en seger hade varit viktig både för honom och för laget inför hemmamatchen mot samma motstånd och han förklarar att han ser utveckling i laget och att det är bra att det är långt kvar till EM så de hinner få ordning på alla detaljer.

Han är slående självklar i precis allt han gör, och trots att han är mer eller mindre sist in i det här laget pratar han som om det vore hans. Och det är väl så det är nu.

Utan att det nödvändigtvis har varit någons plan har Kulusevskis intåg kommit att betyda så mycket mer än att man bara har en ny spelare att tillgå. Han har blivit stjärnan i ett lag som aldrig har känt ett behov av en stjärna.

* * *

Det finns fler i Janne Anderssons landslag som spelar i storlag ute i Europa, som har en viss pondus. Men inte på det här sättet. Precis som 2020 är ett annorlunda år är Dejan Kulusevski en annorlunda spelare.

Resultatmässigt får man konstatera att den här hösten inte har varit särskilt stark för svensk del, men den har ändå innehållit en hel del som bådar gott inför framtiden och som knuffar Janne Anderssons landslag i en något annorlunda riktning än den de haft sedan 2016.

Dejan Kulusevski har nämligen, på ett rätt naturligt sätt ska sägas – så naturligt att man knappt har reflekterat över det, tagit en roll som inte riktigt har funnits innan. En roll som inte nödvändigtvis har saknats men som med största sannolikhet inte heller kommer att skada. Snarare tvärtom.

Och alldeles oavsett om det här blir hösten då Sverige förlorade samtliga tävlingsmatcher utom en, hösten då man var uppe och vände i Nations Leagues högsta division eller hösten då man efter mycket om och men hängde kvar så är det inte det vi kommer att komma ihåg.

När vi ser tillbaka på den här hösten om 20 år är det Dejan Kulusevskis stora genombrott vi kommer att minnas.



expressen

Related posts

lämna en kommentar