Hur jävligt ska man ha haft det för att kallas arbetarförfattare?


Begreppet arbetarförfattare har knådats och omformulerats allt sedan begreppet föddes i början av förra seklet. Den bildade borgerligheten och landets intelligentia har haft olika förhållningssätt till oss klassresenärer. Jag brukar påstå att när vi ”proletärförfattare” blir gamla och tandlösa då duger vi att, vid högtidliga tillfällen, tas fram ur bokhyllorna som exempel på författare som gjort Sverige synligt och som gestaltat de ”vanliga svenskar” som byggde landet.

För att inte tala om när vi är döda och begravna. Då är det fritt fram. Det kan gälla Viktor Rydberg, ett fosterbarn som var son till en alkoholist. Harry Martinsson som var luffare och såldes på auktion. Eller hans hustru Moa som levde ett liv som skulle få dagens socialsekreterare att gråta blod.

I perioder har det varit chickt med arbetarlitteratur, ungefär som invandrarlitteratur, men den är sällan litteratur på riktigt.

Idag tycks Per Anders Fogelström duga bra åt en högerextrem partiledare, trots att författaren under sin levnad bekämpade nazismen och gestaltade Stockholms fattiga arbetare och deras heroiska klasskamp. När arbetarlitteraturen är ofarlig då kan den, på nåder, tas in i den litterära gemenskapen. Annars betraktas den fortfarande, efter över hundra år, som simplare, som udda, som en särskild sort som ska placeras i ett särskilt fack, kallad arbetarlitteratur. I perioder har det varit chickt med arbetarlitteratur, ungefär som invandrarlitteratur, men den är sällan litteratur på riktigt. Den uppmärksammas ofta enbart som klassresenärernas nedskrivna erfarenheter, ett slags dagböcker, men sällan för dess oberoende litterära kvalitéer. De erfarenheter vi skriver utifrån passar inte i de fina salongerna… förrän vi blivit tandlösa.

Då brukar jag tänka på Anton Tjechov. Ni vet, hans pjäser som syns på teaterscener över hela världen och som ibland brukar beskrivas som den ryska borglighetens gestaltare i en tid då landet fortfarande styrdes av tsarfamiljer. Jag har alltid älskat Tjechovs noveller. Hans långnovell ”Stäppen” såg jag tidigt som en förebild för mitt eget skrivande. Jag kände mig, på något sätt, besläktad med honom.

Men vad tusan har en byggnadssnickare från Sandviken gemensamt med en författare från Ryssland, som dog 13 år innan den ryska revolutionen? En välvårdad läkare med klanderfri klädsel och med pincené på näsan. Svaret fick jag när jag 1988 läste Henri Troyats ambitiösa biografi om författaren.

Fadern var en egendomlig blandning av from förkunnare med väggarna fyllda av ikoner. Samtidigt var han en järnhård tyrann som misshandlade sin familj.

Anton Tjechov föddes för 160 år sedan i staden Taganrog vid  Azovska sjön. Han var ett av sex barn. Fadern var en egendomlig blandning av from förkunnare med väggarna fyllda av ikoner, framför vilka lampor av färgat glas brann dag som natt. Samtidigt var han en järnhård tyrann som misshandlade sin familj och som ansåg sig handla i enlighet med Guds vilja. Misshandeln och fattigdomen var ett arvegods. Vid varje litet felsteg haglade örfilarna och ibland kavlade Pavel Jegorovitj upp skjortärmarna och tog ner piskan. Tjechov skrev senare i ett brev: ”Min far började uppfostra mig, eller rättare sagt prygla mig, redan innan jag var fem år gammal. Varje morgon när jag vaknade  var min första tanke ’Kommer jag att få stryk idag’?”. Familjen levde i ständig skräck.

Vid nio års ålder tvingades Anton att både sköta faderns handelsbod och samtidigt läsa sina läxor. På vintern vad handelsboden så kall att när han försökte doppa pennan i bläckhornet stötte stålspetsen mot en hinna av is. I denna mörka och smutsiga butik såldes allt mellan himmel och jord: specerier naturligtvis, men också fotogen, lampor, vekar, knivar, tobak, spik eller laxermedel, dessutom vodka till traktens alla alkoholister. Man kan nog säga att Anton Tjechovs författarskap grundlades där vid disken i faderns handelsbod.

Vid nio års ålder tvingades Anton att både sköta faderns handelsbod och samtidigt läsa sina läxor.

Familjens söner växte upp och de två äldsta gjorde uppror mot den despotiske fadern och rymde till Moskva när familjen levde i yttersta fattigdom i Taganrog. Fadern tvingades med tiden gå i konkurs och hotades med fängelse. Så den 3 april 1876 smög han sig i hemlighet iväg hemifrån, undvek tågstationen i stan och tog tåget till Moskva från ett grannsamhälle. Han rymde från sin familj till sina söner i Moskva. I panik sålde modern huset och följde efter. Anton fick klara sig bäst han ville. Det nyöppnade stadsbiblioteket i Taganrog och studierna blev en tillflyktsort för honom.

Till påsklovet 1877 skickade hans storebror en tågbiljett till Moskva. Anton, som då hunnit bli 19 år, reste 120 mil genom Ryssland och möttes av en familj i totalt förfall. Familjen Tjechov var inhyst i ett eländigt kyffe i Moskvas bordellkvarter, ett enda rum vars möblemang inskränkte sig till en stor madrass direkt på golvet där alla sov, sida vid sida. Bröderna var ute och stal ved till kaminen, modern gjorde sömnadsarbeten insvept i en gammal herröverrock och den despotiske fadern och de äldre bröderna var arbetslösa och söp sig redlösa varje dag. Familjen hade försjunkit i fatalism och dekadans.

Men man kan säga att litteraturen räddade dem. Anton skrev små skämthistorier som han skickade till veckotidskriften Trollsländan vars redaktör skrev tillbaka: ”Inte alls dåligt. Vi kommer att införa bidraget. Vår välsignelse till fortsatta bemödanden.”.

Men det viktiga var att Anton erbjöds fem kopek per rad i arvode.

Så till frågorna: 1. Är Anton Tjechov arbetarförfattare? 2. Är Tjechovs tidiga erfarenheter av en trasproletär miljö till men för hans författarskap? 3. Är Anton Tjechov tandlös?

Dela in er i grupper. Diskutera frågorna och låt de personer som är bäst lämpad redovisa svaren.

Bernt-Olov Andersson

Arbetarförfattare från Sandviken. Passionerad antirasist. Förtjust i all slags musik, lokalhistoria och främmande länder.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar