Janine Jansen fick Bruch att glöda


Snabba ryck i pandemitider. Legendariske violinisten Pinchas Zukerman tvingades ställa in sin Gävlekonsert. Men stjärnglans fick publiken ändå då Janine Jansen kunde komma med kort varsel. Och vilken kväll det blev då hon först fick Bruchs violinkonsert att vibrera av liv och att lysa med intensiv glöd. Sedan, som extranummer, ett solonummer av Bach. Helt tyst i salongen förutom den nakna violinens vandring genom musiken, Publiken helt fångad. Några förtätade minuter att minnas.

Publik, ja. Det här var den första konserten på länge med rejält med publik. 300 personer fick släppas in och från konserthusets sida såg man noga till att säkerhetsregler följdes. Det kändes också direkt att publik gör skillnad. Stämningen i salen blir en annan, orkestern lever upp och när en leende chefdirigent Jaime Martín, som gjorde ett extra inhopp, visade sig på scenen fick vi ett prov på hur mycket 300 personer kan låta när de applåderar.

Janine Jansen har under de senaste 20 åren klivit fram som en av de stora violinisterna med rader av hyllade framträdanden och inspelningar. Att hon nu kunde komma till Gävle kanske har att göra med att hon är gift med den svenska dirigenten Daniel Blendulf och de två har bostad både i Nederländerna och i Stockholm. Så Sverige är lite hemmaplan för henne numera.

Nu fick vi Max Bruchs populära, ja många skulle säga lite sönderspelade, violinkonsert. Inte så spännande kanske, men Janine Jansen och Gävlesymfonikerna lyfte stycket långt över det slentrianmässiga och fick till den där viktiga känslan av att musiken skapas på nytt, just här och nu.

Jansen tog tag i det hela direkt med sin Stradivarius och visade att det här är musik att ta på allvar. Hennes ton är samtidigt djup och mjuk med känsligt vibrato i de mer romantiska partierna. Musiken är ju väldigt senromantisk med stora utspel och ett huvudtema som nog väldigt många känner igen. Här slogs man av hur Jansen gick 100 procent in i musiken, svängde med den, gjorde den till sin med ofta riktig attack i stråken.

Fint sampel mellan Jansen och orkestern bidrog till att göra detta till ett så starkt framförande.

Stående ovationer, och det finns ju sådana som är mer för att det brukar vara så, men den här var så att golvet vibrerade.

Kvällen inleddes och avslutades med Italientema. Rossinis uvertyr till operan ”Italienskan i Alger” var först ut, en kort, lite schvungfull, start med fina solistprestationer på oboe och flöjt.

Mendelssohns fjärde symfoni, ”Den italienska”, förde kvällen till slut. Början är ju så härlig, en sådan där musik som man kan starta dagen med och det känns som att solen kommer att lysa upp allt. Det rätta trycket infann sig tyvärr aldrig, kanske för att orkestern var så liten.

Andra satsen inspirerades av en kyrklig procession Mendelssohn sett i Neapel och just känslan av högtidlighet, ett nästan majestätiskt framåtskridande saknades här. Också tredje satsen hittade inte riktigt rätt men avslutningen med italienska danser som saltarello och tarantella lyfte det hela till en livsbejakande avslutning.

Jubel från publiken så det är möjligt att jag var ensam om min tveksamhet här.

Janine Jansen hoppas jag att vi får se här igen och att många fler kan fylla salen då.

Lars Westin 

är från Orsa. Journalist, gillar Grateful Dead och Bruckner. Och att klippa gräsmattan.

FAKTA: Konsert

Rossini – Italienskan i Alger – uvertyr

Bruch – Violinkonsert

Mendelssohn – Symfoni nr 4

Solist: Janine Jansen, violin

Chefdirigent: Jaime Martín

Gävle Symfoniorkester

Gävle Konserthus 6/11 2020



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar