Kom ihåg att fråga hur den anhöriga mår


Han ser på mig och ler igenkännande men vet inte längre vem jag är. Han har inte längre kvar några minnen av det liv som en gång fanns, av upplevelser och av vänner. Hans hjärna har lämnat så mycket. Allt det har sin förklaring och gör nog inte ont hos honom, men hos mig…

Vad är det som gör att han inte längre finns kvar hos dem som stod honom nära en gång, varken fysiskt eller i tanken? Har deras hjärnor automatiskt kopplat bort hans existens? En sorts mental pandemi med ett vaccin som heter Facebook, men som är så specifikt och verkningslöst utanför det livet där man kan uttrycka sina känslor för att visa sin egen empati och förträfflighet?

Det är så lätt att ursäkta sig med att det är en anhörigsjukdom, men varför frågar man i så fall så sällan hur den anhöriga mår? Det finns ett så stort vakuum av ensamma tankar…

Limbo



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar