Einar och Petter Emanuelsson drömmer om guld tillsammans i Luleå


”Det var hockey som gällde, så var det”

Ja, det kan vi nog komma överens om att det är den bilden många har av Kiruna.

– Det är lite synd nu när man ska spela golf med polarna, man har ju aldrig spelat det… det är inte naturligt, säger Petter.

Det skiljer sex år mellan de märkbart lugna bröderna som jag sätter mig med efter ännu en isträning.

De är inne på sin femte säsong tillsammans, sedan Petter vänt hem efter en sejour i Nordamerika.

– Det var väldigt häftigt första året, nu börjar man nästan bli van, säger Petter.

Einar håller med och fortsätter:

– Det hade känts konstigt att mötas…

– Ja, jag tror Einar hade hållit igen lite, du är så snäll… som i närkamperna, säger Petter och båda skrattar till.

Lite som bröderna Engsund, i Luleå finns Oscar och i Oskarshamn har vi Filiph.

På matcherna sitter deras föräldrar iklädda olika matchtröjor och halsdukar.

– Förmodligen hade de gjort det också, haha. På så sätt är det lätt för dem nu, de har ju blivit riktiga Luleåfans, säger Petter.

Som nämnt skiljer det ett antal år mellan bröderna vars resor började annorlunda redan från gymnasietid. Petter, som är född 1991, valde Skellefteås verksamhet, som var i en nystartsfas och en av de ledande på den tiden.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / STELLA PICTURES ANDREAS L ERIKSSON

Han var 50/50 mellan Luleå och Skellefteå.

– Det var ganska smart av dem faktiskt, de bjöd in många spelare och var med i cupen. Då var vi några från Kiruna och jag trivdes så bra med grabbarna. Sen vann vi och då fick man en bra känsla. Jag har alltid hejat på Luleå som liten, men cupen var det som fick mig att välja Skellefteå.

Sex år blev det där – och två SM-guld – innan han valde att testa vingarna vidare i Nordamerika. 

Men där blev det skadebekymmer.

Einar valde Luleå i stället: ”Naturligt”

Vi kommer till det, men i samma veva var det Einars tur att göra sina val.

Redan när han började nian valde han att följa i sin brors fotspår och flytta till Skellefteå, där de bodde tillsammans.

Var han lite av en förebild för dig?

– Jo, det var det mycket. I den åldern även om man alltid drömt om SHL så kändes det som ett stort steg. Sen speciellt när man var yngre var det coolt att han spelade i Skellefteå, då såg man upp till dig.

Petter berättar:

– Det blev naturligt att du kom till Skellefteå för att jag var där, men då kanske det inte kändes rätt för dig.

– Nej precis, sen var ni mycket på resor så jag var mycket själv. Jag var där till jul ungefär… Jag gillade att åka hem till Kiruna mycket så det blev att jag flyttade hem igen. Men då gjorde jag klart ganska tidigt att jag skulle börja hockeygym här i Luleå, berättar Einar.

Anledningen var ungefär som för Petter, men i stället för Modo-cupen var det TV-pucken.

– Då lärde man känna alla från Norrbotten och de flesta var här i Luleå. Sen hade vi Skuggan som tränare i tv-pucken och han var här… sen har det blivit några år här, haha.

Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRÅN

Närmare bestämt sju år. 

Och för fyra år sedan blev han lagkamrat min sin bror Petter.

Men är inte det lite av en förbjuden övergång, efter din tid i Skellefteå?

– Jo, det är ju det. Men dels hade någon gjort det innan, dels att jag är från Norrbotten plus att Einar var här gjorde att många förstod det. Jag fick ingen skit, om jag träffade något Skellefteå fan hemma så var det ingen som sa något. Jag tänkte det att jag kanske skulle få höra lite innan, men det blev aldrig så.

”Det var riktigt tufft”

Men helt spikrakt har det inte varit – båda bröderna har haft en tuff säsong vardera med en liknande skada.

Först Petter – sen Einar.

– Jag hade det tufft första säsongen i AHL, fick göra mål och det kändes bra… men sen skadade jag axeln.

Petter fortsätter:

– De såg att jag hade problem med båda axlarna så jag opererade båda samma säsong… sen kan man heller inte göra båda operationerna samtidigt. Det blev en tuff säsong. 

Det måste varit tufft när man är själv på andra sidan atlanten?

– Det var faktiskt riktigt tufft, först och främst när man fick beskedet att man var tvungen att operera båda axlarna var det som tuffast, men sen försöker man ändå vara positiv och göra sin rehab. Jag kommer ihåg att jag hade någon polare som kom över och hälsade på och farsan var över så det gjorde mycket. Men det är ju så, man har bara lagkamraterna där, inga andra kompisar eller släkt vilket gjorde att när de åkte på roadtrips var man själv… det var ganska ensamt. De ville att jag skulle stanna där så jag fick bra rehab, sen vart jag glad att de ändå ville signa mig året efter också trots att jag hade gjort en sån operation innan. Det visade ändå att jag hade gjort något bra innan skadan. 

Han kom tillbaka och spelade säsongen efter, men NHL kändes aldrig riktigt nära.

– Jag hade varit skadad och Sharks hade så jäkla bra lag. Då valde jag att komma hem, få mer trygghet och utvecklas. Luleå kändes klockrent för mig.

På hemmaplan fanns Einar, som även han fick problem med en axel hans nästsista år i J20 – precis efter Petter.

– Jag fick problem säsongen innan, men fick välja mellan att träna upp den eller operera så jag testade att träna. Men sen opererade jag efter några matcher säsongen efter.

Hjälpte det att din bror gått igenom samma sak?

– Ja, just med operationen var det att jag ville göra samma som honom. Det blir ofta bra med den, speciellt när det gäller hockey. Men från det att den gick ur led första gången till operationen var det rätt lång tid, den hann ju gå ur led några gånger.

”Ganska häftigt – båda har lyckats”

I ett Luleå, som var på god väg mot SM-guldet när säsongen bröts under våren, drömmer bröderna om att vinna guldet tillsammans.

– Det är drömmen verkligen, att vinna tillsammans med brorsan och sen i Luleå också när vi är från Norrbotten. Det hade varit jättehäftigt så klart, sen när man har varit här några år och spelat tillsammans. Det hade varit häftigt för hela stan att vinna, säger Petter och Einar fyller i:

– Ja, Luleå har ju inte så många SM-guld heller, det var ju längesen de vann, 1996.

I fjol kom de nära – efter att ha vunnit grundserien med 14 poäng.

– Vi hade vunnit ganska tidigt och kunde vila spelare som kunde vara i form till slutspelet. Vi har ju varit här i några år och man känner verkligen att från det året vi åkte ut mot Malmö i ”Play-in” att det har blivit bättre och bättre för varje år. Det kändes som att förra säsongen var man verkligen sugen på slutspel, säger Einar.

Men det blev ett snopet avslut?

– Det var jättesurt, det var så plötsligt. Vi hade bortamatch med fullt på läktaren och hade inte en tanke på att det skulle gå så långt, det kändes långt borta men sen var det tomt på läktaren. Det blev en chock, vi hade så bra läge när vi vann serien med mycket poäng och spelade bra. Det tog ett tag att smälta det, men det var så klart rätt att det blev så, berättar Petter.

Foto: PETER SKAUGVOLD / BILDBYRÅN

Tanken är att de ska vara några av de mest producerande spelarna offensivt, i ett Luleå som är kända för sin täta defensiv.

– Alla ska verkligen göra defensiven. Vi är noggranna och prioriterar det, vi åker mycket skridskor och på så sätt ska störa motståndarna och inte ge dem tid. Vi har tidigare säsonger varit disciplinerade med klubban och inte tagit så mycket utvisningar, men i år har vi tagit mycket utvisningar i år – det måste vi fixa till. Defensiven har varit grunden i vårat spel.

De är inne på sin femte säsong tillsammans, men det blir inte så mycket tid på isen ihop – då båda är högerforwards.

Men när Einar först tog klivet upp från J20 sattes han i en kedja tillsammans med Petter & Andreas Falk.

– När jag fick spela fler matcher i rad hade ni någon skada, så vi spela i samma lina. Då var det mer speciellt, säger han.

Petter utvecklar:

– Det var häftigt att spela i samma kedja, men det är nog bara det året vi har gjort det. Det kändes ju speciellt i början, nu är man van att ha dig i nästa lag. Det är ganska häftigt när man tänker efter att många har lyckats och tagit oss till SHL.

Var det ändå något ni drömde om som yngre?

– Jo, det måste jag ändå säga. Nu skiljer det sex år så i Kirunatiden var det aldrig nära att vi spelade ihop men vi tränade lite tillsammans. Sex år i den åldern, det är så stor skillnad i fysik och så, vi var aldrig nära då. Sen när jag blev senior visste jag att Einar var duktig, så jag hade en känsla av att det kan hända. Nog kan man ändå säga att man har drömt om det.



expressen

Related posts

lämna en kommentar