Allt det vi borde lärt oss av pandemin men vägrat att lära oss! Ekologi, folkhälsa, ideologi!


Coronaviruset fortsätter att hemsöka världen och de som hoppades att det hela snart skulle vara över är besvikna. Och en sak är säker: Den här pandemin, dess effekter och virusets karaktär och spridningssätt, kommer inte att kunna överblickas och förklaras förrän om många, många år.

I somras ville de flesta partier skynda på tillsättningen av en svensk Coronakommission. De fick som de ville. Själv tyckte jag att det vore idiotiskt att analysera denna pandemi och fördela skuldbördor innan den kanske knappt hunnit halvvägs.

Alla är trötta på Covid19, men nästan var och en pratar om den åtminstone någon gång varje dag, om så bara i förbigående. Men det existerar märkliga hål och tystnader i det vardagliga pratet och i det som sägs i de politiska debatter. Det stör mig, retar mig.

Jag menar att det är fullständigt häpnadsväckande att de potentiellt farliga virusen som kan sluta i pandemier så sällan i den allmänna debatten kopplas till den förstörelse av natur och ekosystem som en global kapitalism orsakar.

Den första tystnaden handlar om att så få civilisationskritiska slutsatser dragits av pandemin. På denna sida har jag skrivit om det åtskilliga gånger: Det finns, räknar forskare med, minst 800 000 virus på denna planet som potentiellt kan bli farliga för människan. De lever sina oskyldiga liv i olika ekosystem hos värddjur i det vilda. Men när ekosystemen skövlas eller huggs ner händer det att virusen hoppar från det vilda till något tamdjur som människan håller sig med – och sedan eventuellt vidare till människan.

Jag menar att det är fullständigt häpnadsväckande att de potentiellt farliga virusen som kan sluta i pandemier så sällan i den allmänna debatten kopplas till den förstörelse av natur och ekosystem som en global kapitalism orsakar. Jag hör knappt ens miljöpartister tala om det.

En annan irriterande tystnad gäller i rättså hög grad det bredare folkhälsoperspektivet. Det kommer lätt bort när coronavirusets härjningar diskuteras. Jodå, ibland snuddar Folkhälsomyndigheten vid det, som när råden till 70-plussare nyligen lättades upp. Folkhälsoperspektivet säger oss nämligen att social ensamhet är ett stort hälsoproblem. Och när frågan om skolor skulle stängas ner eller inte var fokus helt på smittan och sällan på det som handlar om barnens generella hälsa och framtidsutsikter. Jag tror Sverige gjorde helt rätt som inte stängde ner särskilt mycket.

Vi får se om några år vilka bestående ärr som de europeiska nedstängningarna åsamkat hela årskullar av barn som inte fick gå i skolan. I fattiga länder och medelinkomstländer kan nedstängningar ta ifrån många flickor skolgången. Vi får förr eller senare även på allvar veta vilka effekter nedstängningarna fick på kvinnors situation i hemmen; det mesta tyder på att våldet i hemmen har ökat. Och så vidare.

Att folkhälsoperspektivet försvagats till förmån för enbart smittoperspektivet vittnar om att hela samhällsdebatten individualiserats. Ändå vet vi att människor som av socioekonomiska skäl – läs: arbetarklass generellt – har sämre hälsa löper långt större risk att drabbas allvarligt eller dö av Covid19.

En tredje tystnad gäller hela idén om samhällsplaneringen och den starka statens roll. När pandemin brakade loss var det inte många som ropade på mer marknad som frälsningen. Det var den starka staten och den muskulösa offentliga sektorn vi alla efterlyste. Man tycker att detta borde ha slagit i de sista spikarna i kistan på det som återstår av den nyliberala världsbilden.

Ändå finner jag inga sådana lärdomar hos i synnerhet de borgerliga partierna (och inte så mycket mer heller hos svensk eller europeisk socialdemokrati). Borde det inte vid det här laget vara helt självklart att skatter måste höjas och inte sänkas för att vi ska har råd med en nödvändig beredskap, ja inom vård och omsorg ett slags permanent överkapacitet för att samhället ska klara kommande stormar?

Borde det inte vid det här laget vara helt självklart att skatter måste höjas och inte sänkas för att vi ska har råd med en nödvändig beredskap, ja inom vård och omsorg ett slags permanent överkapacitet för att samhället ska klara kommande stormar?

Men jag ser än så länge rätt lite av ideologisk nyorientering hos de marknadsliberala entusiasterna. Och i den avtalsrörelse som nu startat ser det ut som om arbetsgivarna inte är beredda att göra mycket för att förbättra löner och villkor för de välfärdsarbetare som bar detta land genom krisen.

En andra coronavåg sköljer nu över Europa och på många håll införs åter hårda restriktioner. I Sverige kan vi trots allt glädja oss åt att vi sluppit den rycklighet som kännetecknat många europeiska regeringars panikslagna hantering av pandemin.

Men faktum kvarstår: pandemin borde ha gett upphov till en rad diskussioner, ideologiska, ekologiska, politiska som tyvärr fortfarande lyser med sin frånvaro.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar