Sandvikens kommun ska inte finansiera extremism


Det känns på många sätt fullkomligt orimligt att ens behöva skriva rubriken ovan. Men tydligen är det nödvändigt.

Arbetarbladet har granskat Sandvikens stöd till studieförbundet Ibn Rushd. Ett studieförbund som belagts i en rapport till Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap med att ha ett nära samröre med organisationen Muslimska brödraskapet vars grundare Hassan Al-Banna bland annat uttryckt sig så här:

“Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.”

Det är ord som formulerar en extremism som utgör ett hot mot Sverige och 800 000 muslimer i vårt land.

När Sandvikens kommun ger bidrag till Ibn Rushd är det den här typen av extremism man indirekt är med och sponsrar med Sandvikenbornas skattepengar.

I rapporten om Muslimska brödraskapet från 2016 skriver rapportförfattaren bland annat följande om Ibn Rushd:

“Ledningen är helt styrd av MB.”

“Turerna kring Ibn Rushd, iFIS och Granhedsgården ger en intressant (men ovanlig) inblick i hur MB-relaterade organisationer kan arbeta, både för att öka sitt inflytande i samhället och att förhindra insyn i verksamheten.”

Kritik har funnits mot rapporten, och mot andra granskningar av Ibn Rushd som genomförts. Men så här långt finns inget som motsäger uppgifterna i rapporten eller granskningarna. Inte ens den granskning Folkbildningsrådet, som fördelar statsbidragen till studieförbunden, själv gjort av Ibn Rushd motsäger uppgifterna. Istället framkommer det i Folkbildningsrådets rapport bland annat att Ibn Rushd undviker vissa frågor och då framför allt frågor om homofobi och anti-semitism. Dessutom visar rapporten på ideologiska kopplingar mellan Muslimska brödraskapet och Ibn Rushd. Trots det fortsätter Ibn Rushd vara ett statsbidragsberättigat studieförbund. Trots det fortsätter kommuner som Sandviken dela ut bidrag till dem. Trots att det ur ett demokratiperspektiv får anses föreligga mycket allvarliga brister i Ibn Rushd verksamhet. Något som inte mildras av det faktum att Ibn Rushd når grupper som andra organisationer i Sverige har mycket svårt att nå eller det faktum att man bedriver en verksamhet som också bidrar till att stärka det svenska civilsamhället.

Här finns också skäl att påminna om Säpos remissvar 2019 rörande “Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället”. I sitt remissvar lyfter Säpo redan existerande kunskaper kring hur extremistorganisationer arbetar för att radikalisera och rekrytera individer till sina nätverk. Plattformar som nämns av Säpo är skolor, stiftelser och kulturföreningar.

Det är ganska självklart att vad som saluförs av extremister, oavsett om det handlar om högerextremister eller islamister, mot allmänheten inte är studiecirklar i hur man planera terrorattentat eller introduktionskurser i hur man attackerar en Pride-parad.

När en organisation är undfallande eller till och med accepterande mot homofobi och antisemitism hade man dock lika gärna kunna göra just det. Resultatet riskerar trots allt bli just attentat och attacker.

Enligt Säpo ger kommuner, regioner och staten årligen mångmiljonbelopp till organisationer med kopplingar till extremistmiljöer. Vad vi vet sedan tidigare är att Sverige i sin iver att vara demokratiskt tyvärr uppvisat en häpnadsväckande naivitet, vilket bland annat gäller hotet från högerextrema och nazistiska organisationer. Inte ens Säpo har tidigare tagit det högerextrema hotet på allvar till fullo, trots att sfären har ett bevisat våldskapital som man står redo att använda sig av och också använt.

I Sandviken organiserar Ibn Rushd bland annat matematikkurser, körkortsutbildning och SFI-undervisning.

Men Ibn Rushd är trots det inte en organisation som ska ges skattepengar.

Sandvikens kommun ska inte vara med och sponsra organisationer med påvisade kopplingar till Muslimska brödraskapet som har uppenbara problem med att hålla avstånd till såväl homofobi som antisemitism.

Sverige kan inte vara naivt inför hot mot Sverige, i Sverige. Och vi kan inte heller vara flata när rättigheter och attityder rörande kvinnor och minoritetsgrupper som tagit decennier av kamp att nå riskeras. Oavsett om de attackeras av högerextremister, Sverigedemokraterna, religiösa fanatiker eller vanliga medelsvenssons.

Att det ens ska behöva skrivas är inget annat än rent vansinne.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar