Bara Gud själv kan hantera kärnkraftsavfallet. Om Östhammar kommuns Ja till slutförvaring.


Jag kan inte släppa tiden, eller snarare frågan om tidsrymder. Ibland kan jag tycka att det var igår morse jag satte mig på cykeln och cyklade de två, tre kilometerna till skolan genom hela Vingåker. Men det var nästan ett halvsekel sedan. Den egna livstiden kan vi minnas och överblicka. Vi är inte fångar vare sig i nuet eller framtiden.

En civilisation har svårt att föra över information till en annan. Vad kommer människor i Östhammar kommun om femhundra år – om ens kommunen då finns kvar – att minnas av vad som då ägde rum där?

Men det räcker att jag tänker på min farfar. Han är död sedan länge. Jag tänker då och då på honom, särskilt när jag går genom min trädgård och hör hans röst om vad jag borde odla där. Han föddes på artonhundratalet och vad han upplevde som pojke är sedan länge helt inneslutit i en oöppningsbar tidskapsel. Det går inte att komma åt hans dagar.

Och så vandrar man den branta spiraltrappan vidare ner genom tiden: Vad tänkte en sumerisk bonde för fyratusen år sedan? Det går inte att veta. När arkeologer gräver upp föremål i jorden som är äldre än historieskrivningen får de grubbla länge över vad de står inför: Allt är inneslutit i en enorm glömska.

När jag hör om planerna för slutförvaringen av avfallet från den svenska kärnkraften, som har ackumulerats sedan början av sextiotalet, börjar alla klockor inom och utom mig snurra. Det är tidsperspektiven. De går inte att greppa. I Östhammars kommun har man nu bestämt sig för att säga Ja till att kärnavfall från Forsmark ska förvaras i berggrunden. Det ska inneslutas i kapslar och täckas av lera djupt nere i berget. Och om etthundratusen år är strålningen från avfallet inte längre starkare än den som kommer från berggrunden.

100 000 år – tidsrymden är fullständigt ofattbar. De egyptiska pyramiderna är några tusen år gamla och fortfarande fulla av hemligheter, med ett hölje av mänsklig glömska. En civilisation har svårt att föra över information till en annan. Vad kommer människor i Östhammar kommun om femhundra år – om ens kommunen då finns kvar – att minnas av vad som då ägde rum där?

En civilisation kan då ha upphört och ersatts av en annan, kanske på grund av någon global katastrof. Vad minns vi om tusen år? Om tiotusen? Om hundratusen?

Kärnkraften är en teknologi som rymmer tidshorisonter som de flesta av oss aldrig ens försökt att greppa. De som idag börjat kräva en utbyggnad av kärnkraften är inte förtjusta när den stora frågan kommer upp: Vad gör vi med det radioaktiva avfallet? Kan ni garantera att inga vulkanutbrott, tsunamier, istider, krig eller andra gigantiska skeenden inte påverkar de tusentals ton radioaktivt avfall som begravts i jorden så att det läcker ut i biosfären och bland människor?

Det är det ju ingen som kan.

I Sverige idag finns det omkring 7 000 ton radioaktivt kärnavfall. Det förvaras provisoriskt. Tanken med att begrava det för gott i berggrunden är faktiskt släkt med idén att ett evigt liv är möjligt, att Döden en gång för alla kan besegras.

Kärnkraften är en teknologi som inte går ihop med vår mänskliga föreställningsförmåga. Bara en allsmäktig Gud skulle kunna hantera den och vi är inga gudar.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar