Kontrasten mellan kungahuset och bondfamiljen gör en illamående


För ganska prick fyra år sedan idag var vi i Nicaragua.

Livet är konstigt. Då visste jag inte att Saik skulle bli mitt nya favoritlag i bandy och ingen hade hört talas om en sjukdom som hette Covid-19.

Däremot fanns magsjuka.

Yngsta dottern vaknar och mår illa. Dagen innan satt vi hos en fattig bondfamilj och åt hembakt majsbröd utanför deras torrdass.

Vänligt och gott men hygienen kändes väl, tja, sådär.

Problemet är att vi ska åka bil i fem timmar till ett hotell som vi av någon anledning blivit bjudna att bo i gratis i två nätter. Eller bil och bil. Det sig att min spanska varit lika bra som hotellreceptionistens engelska. Jag hade nämligen förklarat att vi var fyra personer med många väskor och receptionisten sagt att hon förstod problemet.

Det betyder att hon har ringt sin kyrka som vänligt lånat ut sin halvrisiga minibuss för 14 personer – inklusive en förvånad chaufför som undrar varför fyra ska ha en buss för fjorton.

”We love Jesus” står det stort på bussen.

Den ser ut som en religiös flower power-variant. Men i den rullar vi i väg. Frun, jag, äldsta dottern och den illamående rätt bleka yngre.

Vi googlar stället vi ska till. 32 villor. Amerikanska skådisar brukar gömma sig där. Hemsidan berättar att man just invigt en egen liten flygplats för de som anländer med privatjet.

Nix, det står inget om religiös flower power-buss.

Chauffören tar en genväg genom djungeln. Leran stänker på We love Jesus-skylten. Upp och ner studsar vi. Fram och tillbaka. Hit och dit.

Bleka dottern blir grön.

Till slut kommer vi till en vaktkur. De kollar oss och bokningen och tittar misstänksamt på den religiösa flower power-bussen och släpper tveksamt igenom oss.

Två minuter senare öppnar sig paradiset.

Vackra beachvillor. Pooler. Den nu leriga religiösa flower power-bussen stannar vid hotellentrén. Jag lovar, ingen har någonsin anlänt till det här stället i en sådan.

Ett helt hov kommer springande, öppnar dörrar, lyfter väskor. Kontrasten mot bondfamiljens liv dagen innan kan göra vem som helst illamående.

– Svenskar, säger en vänlig man, vi hade faktiskt ett annat svenskt par här för några månader sedan. Prins Carl Philip och prinsessan Sofia.

Bluäghsch…

Då kräks dottern. Rakt ut! Äldre dottern skrattar osolidariskt så hon viker sig.

Kräkdottern torkar sig om munnen. Det skulle kunna vara en sorts politisk markering. Nämn kungahuset och jag bluäghsch…

Men det var nog majsbröden.

Ola Liljedahl

ola@ordklotet.x.se



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar