Ett fetare lönekuvert är det enda tacket som räknas


I veckan delades det ut fanor och diplom vid ceremonier på en rad svenska sjukhus. Så även i Gävleborg där landshövdingen Per Bill åkte runt på tackturné i länet.

Tanken kommer såklart från en vänlig plats, men ändå? Fanor och diplom till människor som mest av allt behöver bättre anställningsvillkor och högre löner?

De högre lönerna ser dock ut att utebli. Sveriges kommuner och regioner har yrkat på ett sifferlöst avtal i år. Det betyder också att löneförhandlingarna riskerar att landa på just noll kronor eftersom det skulle betyda att det inte sätts någon garanterade löneökningsnivå. Dessutom vill Sveriges kommuner och landsting inte garantera att lönepåslagen ska betalas ut retroaktivt för april och framåt.

Sjukvården och omsorgen bärs upp av kvinnors arbete. Ni vet, det där arbetet som konsekvent undervärderas i Sverige. Arbetet som många tror räcker att tacka för med applåder, chokladaskar, fanor och diplom.

Förväntningarna har varit höga på sjukvårdspersonalen och de som arbetar i omsorgen. Utan dem hade Covid-19-sjuka inte fått vård och äldre dött helt ensamma på landets boenden.

Så ser det ut även när det inte är kris eller vi själva drabbas och blir gråtmilda av hur fint det är att någon står där och hjälper oss på uppvaket efter en operation när vi behöver kissa eller hjälper våra föräldrar till ett värdigt avslutet på livet på ett äldreboende.

Kvinnor har burit oss även genom pandemin, slitit och nötts ner i vården och omsorgen coronaåret 2020.

Att det finns en könsdimension i det här är självklart. Kvinnor inom vården och omsorgen släpar efter lönemässigt. Det är inte rimligt, pandemi eller inte. Förslaget från SKR om sifferlöst avtal visar dessutom att vi inte lärt oss så mycket av 2020.

För om det inte kommer synas i lönekuverten i år att omsorgen och vården prioriterats, när kommer det i så fall någonsin att göra det?

Donerad mat, blommor, applåder och vänliga ord kommer aldrig kompensera för vad som trillar in på lönekontot i slutet av månaden och hur inflytandet över det egna arbetet ser ut.

Det enda tacket som betyder något är ett fetare lönekuvert. Det är också den enda rimliga prioriteringen att göra som samhälle om vi vill att framtida generationer ska kunna tänka sig att jobba inom vården och omsorgen. Vilket också ställer krav på varje enskild svensk. Vad är viktigast? Skattereduktioner för rika män på Östermalm i Stockholm? Eller ett rejält lönelyft för undersköterskan i Hofors? Vilket parti vi väljer att rösta på bestämmer också vilket land vi lever i.

Lönerna i vården och omsorgen är dessutom en av de största framtidsfrågorna. Sverige är ett land med åldrande befolkning och det betyder också att vi har ett växande vård- och omsorgsbehov framför oss. Hur ska vi klara det om vad som möter anställda är usla villkor och för låga löner?

Att vara undersköterska och sjuksköterska är ett jobb. Inte ett kall, inte filantropi, ett jobb.

Det ska också synas på lönekontot.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar