Det bilburna Gästrikland sett från baksätet


I Gävles kommunfullmäktige gastar Moderaterna “Man vill förbjuda bilen!” medan Arbetarbladets politiske redaktör Jenny Wennberg tycker att M har “samma förhållningssätt till bilen som ett spädbarn till nappflaskan”. Debatten om bilen går på alla cylindrar.

Arbetarbladets Simon Ridell satte sig i två olika baksäten för att komma närmare ett svar på vad som får känslorna att gå i spinn – och fann vänskap.

Baby, Berta och jag

Baby – Volvo 850, bäbisblå, årsmodell 91-92 nångång. Min första egna bil.

En automatväxlad modell med komfortabla säten som länge användes av landets taxichaufförer. Det där sista var definitivt min favoritkuriosa att dra när en vän påpekade att bilen var risig, lite för att förtydliga att Baby haft glansdagar. Taxichaufförer har aldrig kört skrot.

Mot slutet av de ungefär tre år jag körde runt i henne var hon i ärlighetens namn rätt risig. De gick inte att använda handbromsen, då fastnade den, fläktsystemet fungerade oftast inte och för att starta behövde man ha exakt rätt tempo när man vred om nyckeln för att inte stressa upp henne. På vintern fick jag vara glad om hon ville starta över huvud taget.

Till slut ville hon inte starta alls. Döden kom och hämtade henne en kall vinterdag för tre år sedan, eller tja, Örjan på skroten i Arboga alltså.

Mitt största ögonblick i Baby kom en fin sommardag. Jag körde med nedvevad ruta förstås – annars blev det för varmt – och en raggartjej kom fram och sa “Jäklar, vilken fin Volvo”.

Jag nickade förstummat. Det kändes stort att vara accepterad av raggarcommunityn.

Berta – Hyundai i20, “brun metallic”, årsmodell 2016. Min nuvarande bil. Definitivt inte accepterad av raggarcommunityn.

Även denna automatväxlad men mycket smidigare och med en del “lull-lull”, tekniska finesser alltså. I backspegeln har jag hängt en bajsemoji, ni vet “den glada skiten”, för att ge henne lite av den karaktär Baby hade.

När handbromsen fungerar perfekt och när bilen startar varje gång, då måste en ju hitta något annat att bygga myten om sin egen bil kring. Att välja en färg som de flesta väljer bort är en sådan grej.

Det är inte en skäggig man i 30-årsåldern som människor förväntar sig ska kliva ur Berta. Utan en späd tant, 60-70 år någonstans, som kanske också heter Berta. Det är i alla fall min bild.

Den skulle bli bekräftad när jag satte mig i baksätet och överlät kontrollen till tre andra herrar.

Jag får en liten aneurysm i hjärnan.

Trippmätaren som ger hjärnblödning och att vakna till ljudet av en V8-motor

– Hur ska det här bli då?

– Kul. Men ovant att sätta sig bak, jag är lite av en kontrollmänniska. Det lär bli en del baksäteskörning.

Det är Nils Westberg Löfgren som ställer frågan och för transparens skull; Nils är en gammal vän till mig sedan vi jobbade tillsammans på McDonalds i Valbo. Hade det inte varit på det viset hade jag knappast låtit honom och hans vänner testköra Berta.

Numer jobbar han med bilar i Gävle och på fritiden driver han podden Hej Bruksbil tillsammans med vännerna Theo Knez och Magnus Backman. De har startat podden för att de tycker att motorjournalistiken kör i gamla hjulspår, att den saknar sting, behöver förnyas och få en friare form. I varje avsnitt testar de en ny bruksbil, bilar för vanliga människor att använda för dagligt bruk. De svävar gärna ut i allt annat än ängsliga diskussioner om allt som har med motor och trafik att göra.

Testkörningen startar utanför Bilmetro på Södertull. På parkeringen står det två bilar i tvivelaktigt skick med texterna “Plåtluders” och “Bibelfylla”. Vi skrattar gott, motorburen ungdom och deras charmbefriade pubertala provokationer.

Det hinner inte gå långt innan Magnus Backman inser exakt hur liten koll jag har på bilar.

– Nu får jag en mindre hjärnblödning här, du har inte “resetat” trippmätarn på…

– På en evighet.

– På 973 mil. Jag får en liten aneurysm i hjärnan. Fråga som kommer direkt: Hur räknar man ut förbrukningen då? Det där går ju inte. Va!?

– Vissa bara nöjer sig, det är vad det är, fyller Nils Westberg Löfgren i.

– De bara stoppar i slangen och kör, Bonnier betalar bra, slår Magnus Backman fast.

Testkörningen går förbi Mackmyradestilleriet, Alborga, in i Valbo, förbi Överhärde och vidare bakvägen in till Sandviken. De turas om att köra. Bilen ska sättas på prov. Vid Bångs stannar vi till för att ta ett snyggt foto av Berta vid vattnet. Jag andas ut. Vi åker vidare och käkar burgare på Monroes i Sandviken innan vi åker tillbaka och spelar in podden. Det är deras rutin.

– Egentligen är det såhär vi alltid umgås, vi träffas och snackar bilar. Så varför inte bara göra en podd av det? Vi tror också att det finns en potential att nå ut brett, det är ju fler som är som oss, konstaterar Nils Westberg Löfgren.

Hur är man då som Nils, Theo och Magnus? Det sammanfattas bra av den här tweeten från deras konto: “Skulle vilja tacka grannen och dennes Dodge Ram 1500 med 5.7L Hemi under huven. Tack för att jag slipper ställa klockan för att komma upp om morgonen. Samt påpeka att sämre väckarklocka kan man ha. Love the sound of V8s in the morning.”.

Jag har stött på en gruppering jag inte visste fanns. Militanta cyklister.

Frustrationen som drivlineförlust och militanta cyklister innebär

Berta imponerar inte på Hej Bruksbil. Mest frustrerande för killarna är att den ska ha 100 hästar – men det känns inte, den är seg. De pratar om något som kallas drivlineförlust och det verkar ha att göra med samspelet mellan motor och växellåda, någonstans där emellan springer bilens hästar och gömmer sig.

Omdömet? En bra bruksbil som är pålitlig och tar en från punkt A till B men utan att få adrenalinet att pumpa. Det pirrar inte till av Berta. Jag förklarar att medan de kanske hittar vardagsadrenalinet i en bil som det är tryck i så hittar jag mitt i Arbetarbladets kommentarsfält på Facebook.

Magnus Backman har nyligen fått känna av vilka mängder adrenalin som finns att hämta i sociala medier.

– Jag har stött på en gruppering jag inte visste fanns. Militanta cyklister.

– Visste du inte att dom fanns? undrar jag.

– Nej! Jag trodde inte det var så extremt jäkla enkelspårigt!

– I Stockholm är det där en extremt stor grej, bilisterna mot cyklisterna.

Han har skrivit på Twitter att det vore bra om cyklister och folk som promenerar längs allmän väg bär reflexväst – och blivit bombad av anonyma konton som uppenbarligen cyklar ofta. “Det står inte i lagen!” är cyklisternas argument.

– Ryska trollbot-cyklister, säger jag, och får ändå medge att det är en gruppering jag inte visste fanns.

Det blir bara färre och färre ställen vi kan träffas på och snacka om våra bilar.

Vad som egentligen är “raggarcommunityn” och svineriet som förstör

Tanken var att det andra baksätet jag skulle sätta mig i skulle vara i en raggares bil. Men en oro har smugit sig på att jag kanske missuppfattat allt. Första frågan när Rasmus Harjula och Robin Hadin svänger upp utanför redaktionen i Gävle blir därför:

– I mina ögon är ni raggare… men är ni verkligen det?

– Nej. De är ute och åker mer allmänt medan vi är i garaget och åker på bilträffar för att visa vad vi gjort med bilen. Sen är det mer fylla bland raggare. Det är väl det. Förutom bilvalet då. De vill ju ha mycket amerikanskt och gammalt, gärna veteran.

Rasmus Harjula åker “lite allt möjligt” men bara SAAB. Det bilmärke alla hatar, konstaterar han.

– De är väl inte kända för att hålla ihop. Man måste tycka om att skruva.

Vi pratar om de som förstör, om incidenten i Sandviken i somras då en bil vältes upp-och-ner på Ica Maxis parkering. Det finns de som verkar tro att bilkulturen går ut på att “svina”. Jag berättar om bilen jag såg med “Plåtluders” klistrat på bakrutan, Rasmus berättar om en snubbe som har “Luder express” på sin.

På Rasmus Harjula och Robin Hadins bilar står det “Mixed society” och de är med i ett nationellt nätverk med namnet Rädda svensk bilkultur som vill minska stöket.

– Det blir bara färre och färre ställen vi kan träffas på och snacka om våra bilar. För det lockar nästan alltid någon som svinar ner och inte tar upp efter sig. Markägarna gillar det inte, berättar Rasmus Harjula.

– Senast var det någon som kasta ut en hel påse McDonalds-skräp. Jag kastade det tillbaka in i deras bil igen. Då kastade de ut allt de hade i bilen istället.

Rasmus Harjula berättar också att han var “rätt isolerad” som ung innan han fann en gemenskap med andra som också gillar bilar. Nu strider han mot likasinnade för att rädda det sammanhang han älskar, att kunna ställa sig Biltemas parkering och berätta för vänner om den nya ljudanläggningen han satt in i bakluckan.

– Det finns faktiskt tävlingar i ljud. De tävlar om vems ljudanläggning som är värst. Jag ska inte tävla men när jag är klar med min ska den uppfylla kraven för att kunna göra det.

Det är inte konstigt att debatten om bilen är så laddad. Bilen handlar om att livet blir enklare. Livet blir enklare av att det är bekvämt att åka från punkt A till B – och ännu enklare om man har vänner med sig på resan.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar