Kerstin bytte karriär mitt i livet – nu vill hon sprida sin tro för att hjälpa andra: “Jag är aldrig ensam”


För tre år sedan skrev vi om när Kerstin började sitt karriärbyte. När tidningen träffar henne nu har hon parkerat husbilen utanför Åsängekyrkan i Valbo. Kerstin Rask Lind, 52 år, och hennes man Thomas kom direkt hit från pastorsordinationen i Strängnäs dagen innan och det är nu nästa resa börjar. I den vill hon att fler människor ska hitta en tro.

– Det är fantastiskt att få vara pionjärpastor. Jag får möta och lyssna på människor och utifrån mitt eget liv prata med människor och berätta om min tro.

Kerstin Rask Lind har alltid jobbat med sätt att beröra människor, berättar hon. Som bland annat musik- och teaterproducent och innan pastorsutbildningen på ett hem för ensamkommande barn. Nu kan hon väva ihop det tydligare med tron på Gud, som hon burit med sig sedan barnsben.

– Jag märker att det finns en längtan efter att få möta Jesus, kanske allra helst i den här tiden med corona. Den psykiska ohälsan breder ut sig, inte minst bland de unga och många människor är idag ensamma och saknar trygghet. Det är viktigt att kyrkan inte bara skuffas undan, för den betyder mycket för många människor i dag. 

Det som startade hennes livsförändring var ett budskap hon vaknade till en natt.

– Jag hörde tre meningar jättetydligt i mitt huvud. “Nu är det dags Kerstin. Nu ska du bli evangelist. Kom ihåg att predika enkelt”. Det var tre meningar jag fick till mig på något vis och jag bara satte mig upp och tänkte: “hur ska det gå till?”.

Givet Kerstins tidigare erfarenheter kom de utbildningsansvariga på Teologiska Högskolan Stockholm (numera EHS) i Bromma fram till att hon skulle få anpassad studiegång i 2,5 år. Sen tillkom ett vägledningsår innan hon kunde bli pastor i Equmeniakyrkan och det genomförde Kerstin i Ansgarsförsamlingen i Västerås.

Equmeniakyrkan är en sammanslagning av frikyrkosamfunden Missions-, Metodist- och Baptistkyrkan. På samma utbildning som Kerstin gick kan man även bli präst inom Svenska kyrkan.

– Vi som är kristna tror alla på en treenighet: Gud fadern, Jesus sonen och den heliga anden, men sättet att fira gudstjänst på kan variera ganska mycket mellan olika kyrkor. En del är lite mer karismatiska och andra har ett lite mer stillsamt tillvägagångssätt.

När Kerstin lämnade Västerås kom nysatsningen i Valbo som en skänk från ovan.

– Samma dag som jag hade hört av mig till samfundet om att jag var tillgänglig ringde pastorn från den här församlingen i Valbo, Christer Eklöf, till dem och sa att han hade fått ett tilltal. “Det känns som att vi ska satsa på Valbo”, hade han sagt.

Kerstin är med och förkroppsligar den satsningen. Först var hon anställd för att utreda behovet i Valbo mellan januari och juni i år.

– Jag har intervjuat olika människor här i Valbo. Folk i skolan, politiker och i Svenska kyrkan bland annat. Alla säger samma sak, klart att det finns ett behov. För att människor behöver ett hopp och en framtidstro.

I samband med vägledningsåret hade Kerstin och hennes man gått en pionjärsutbildning, som Frälsningarmén höll, på distans.

– Jag hade då inte någon aning om på vilket sätt den skulle komma till användning, men så kommer jag hit där det ska göras just en sådan pionjärssatsning. Så häftigt, Gud vet, och har en plan, säger hon.

Församlingen har bestämt sig för att satsa vidare. Församlingen hade 18 medlemmar när Kerstin kom dit och de längtade efter att bli flera.

I sommar har de haft något de kallar för “Öppen kyrka” en dag i veckan. Då har allmänheten kunnat komma in och ätit sin lunchlåda, tänt ett ljus, bett och umgåtts. De har också hållit loppis och ambitionen att få mer liv i kyrkan är på god väg, upplever Kerstin Rask Lind.

– Det är så roligt, under de första veckorna när vi drog igång så tittade ingen åt vår kyrkas håll. Men vi vinkade till alla som åkte förbi och sa “välkommen in” till de som gick förbi. I slutet av sommaren såg vi en mycket tydlig förändring, nu vinkar nästan alla som åker förbi och det är så trevligt.

De vanliga gudstjänsterna på söndagarna fortsätter för de trogna medlemmarna, men en gång i månaden håller pionjärsteamet en enklare variant. Den är tänkt att vara mer lättillgänglig för de som kanske inte är så vana att gå till kyrkan och de avslutar den med att äta soppa.

Viljan att sprida sin tro och entusiasmera andra verkar sitta i ryggmärgen på Kerstin Rask Lind. När hon predikar handlar det om att Gud älskar oss människor och om hur vi kan ge det vidare till varandra.

– Jag vill att nya människor ska se vilken skatt det är att ha en tro. Det är det som är det viktigaste för mig.

Hon förklarar att hon tror att Gud har skapat oss med ett litet rum i hjärtat som bara är till för honom, men att människor använder det på olika sätt.

– En del fyller det med jobb, en del med pengar, en del med sex, en del med alkohol. Man vill bli hel liksom. Jag tror att Gud har gjort det så för att man själv ska få säga ja till honom. Den gången man bestämmer sig för att göra det har man fyllt det där tomrummet. Man blir hel och får frid. Och det är aldrig för sent i livet att börja tro.

Med det sagt finns det andra sätt att bjuda in nya medlemmar än att “slå bibeln i huvudet på dem”, menar hon.

– När man möter människor får man hitta var den personen är någonstans. Vad saknar den i sitt liv och hur kan Gud fylla den människan? Om det är någon som är väldigt trasig kanske det viktigaste är hjälp rent praktiskt, eller att få mat. Inte först och främst att jag står och predikar Guds ord.

Hon tittar tillbaka på sina egna livserfarenheter, som maka i ett långt äktenskap men sedan skild, som mamma till många barn, som en som har varit utbränd i flera år men lyckats komma tillbaka till livet.

– Utbrändheten och skilsmässan är det värsta som har hänt mig, men idag kan jag möta så många fler människor och ha förståelse för vad de går igenom på grund av mina egna erfarenheter.

Något som hjälpte henne igenom den svåra tiden var hennes tro.

– Gud har burit mig genom både när jag varit sjuk och när jag mått väldigt dåligt. Jag har känt en sådan frid. Hela tiden har jag den här handen att hålla i. Det känns så tryggt och jag är aldrig, aldrig ensam.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar