Liberalerna har snart inget i riksdagen att göra


DEBATT. Ett samhälle värt namnet visar medmänsklighet med sina mest utsatta. Till dem hör personer med funktionsnedsättning – en stor och brokig samling medmänniskor. För att ge dem värdiga liv, fyllda av möjligheter att förverkliga sig själva, kan vi inte trampa runt i gamla geggiga hjulspår. 

Ett förstatligande av den personliga assistansen måste nu till. Det vet vi kristdemokrater. Det borde också Liberalerna (L) veta. Men det finns en risk att Liberalerna, i stället för att vara trogna sina ideal, fortsätter att vara hopplöst fastkedjade i januariöverenskommelsens bakåtsträvande bojor. Ett sådant svek kommer inte att gå obemärkt förbi.

Bengt Westerbergs initiativ

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är från början ett liberalt initiativ och skötebarn. Den kom till på dåvarande folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerbergs initiativ 1994. Alltsedan dess har många av dem som berättigats till assistans under LSS röstat på L.

I dag finns det ingen anledning för stödröstningen att fortsätta. Trots deras högtflygande löften så har L ännu inte ställt sig bakom Kristdemokraternas, Moderaternas och Vänsterpartiets initiativ om statligt huvudmannaskap för LSS. I juni röstade de dessutom ner vårt förslag i riksdagen om ett tilläggsdirektiv angående att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet. Ingen från partiet deltog heller i debatten i samband med omröstningen.

Märkligt ointresse från L

Liberalernas ointresse är överraskande och oroväckande. Speciellt eftersom de nu måste vara garanten för att en utredning om ett förstatligande av LSS snabbt kommer på plats. Det är det minsta vi ska förvänta oss av partiet.

I olika kommuner görs olika godtyckliga bedömningar. Risken är därför överhängande att kommunens budget – och inte den enskildes behov – avgör vilket stöd man får.

I synnerhet i ett läge där allt färre personer beviljas assistansersättning: drygt 2 000 personer färre i dag jämfört med januari 2016. Enligt Försäkringskassan är detta bland annat ett resultat av att det grundläggande behovet personlig hygien avgränsats till att hålla kroppen ren från smuts. Att använda deodorant, fila naglarna, trimma skägget och sminka sig – saker som de flesta av oss skulle räkna till våra dagliga rutiner för personlig hygien – ingår inte. 

Att slippa lukta armsvett ses alltså inte längre som en grundläggande rättighet för personer med funktionsnedsättning.

Mänskliga rättigheter uppfylls inte

Grundintentionen i LSS – rätten för personer med funktionsnedsättning att leva som alla andra – är därmed eliminerad. Svensk rättspraxis strider med detta också mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Och detta med Liberalernas passiva stöd. Detta är, milt uttryckt, ovärdigt en rättsstat som Sverige och ovärdigt ett parti som Liberalerna. 

Neddragen, eller i värsta fall borttagen, assistans är ingenting annat än en personlig katastrof för den funktionsnedsatte och dennes familj. Dagens delade huvudmannaskap för assistansen mellan stat och kommuner möjliggör sådana katastrofer. 

I olika kommuner görs olika (godtyckliga) bedömningar. Risken är därför överhängande att kommunens budget – och inte den enskildes behov – avgör vilket stöd man får. Många vågar heller inte flytta från en kommun till en annan, av rädsla att förlora sin personliga assistans.

Staten måste ta över

Så får det inte fortsätta.

Därför behöver staten nu bli ensam huvudman för den personliga assistansen. Just därför tar vi kristdemokrater, tillsammans med M och V, nu ett gemensamt initiativ i riksdagens socialutskott. Frågan måste utredas omgående, så att en ny lagstiftning finns på plats före mandatperiodens slut. Bara så kan vi säkra rätten till personlig assistans, varthän i landet man än må vara bosatt.

Jag förutsätter att Liberalerna delar den åsikten.

Att även de vill utveckla – och inte bara bevara – LSS. Att även de förstår att samtliga grundläggande behov – inte bara andning och sondmatning – ska vara assistansgrundande i sin helhet. Att även Liberalerna inser att arbete och föräldraskap måste ses som grundläggande behov. Att även de fattar att också svårt funktionshindrade, som alla andra människor, mår bra och utvecklas av förväntningar på sig själva och den egna tillvaron – så att även de kan leva upp till samhällets förväntningar på sig.

L förlorar sitt existensberättigande

Ställer sig Liberalerna nu inte bakom vårt krav på ett förstatligande av den personliga assistansen, då sviker man inte bara sina ideal. Då sviker man också samhällets allra mest utsatta. Jag anser att man då förlorar sitt existensberättigande och inte har någonting i Sveriges riksdag att göra i framtiden.

 

Av David Lega (KD)

Europaparlamentariker (som själv är beroende av personlig assistans)

LÄS MER: Åklagare: Klanerna hotar vår välfärd – hälften av assistanspengarna är fusk
LÄS MER: Varför tvingar ni mig som är döende att söka jobb?
LÄS MER: Utan hjälp kvävs min dotter – men F-kassan säger nej



expressen

Related posts

lämna en kommentar