därför är Karin Smirnoff helt rätt som Stig Sjödin-pristagare


Trävarufabrikören Karin Smirnoff i Piteå var nära att få Augustpriset för två år sedan.

Hon nominerades för sin debutroman som hade gjort henne känd på ett kick.

Efternamnet var nog ingen nackdel heller. Smirnoff. Det lät som en rysk vodkadynasti. Lätt att komma ihåg.

Men jag vet hur som helst ingen annan bok på senare tid som så många pratat så entusiastiskt om. Sant entusiastiskt. Inte pliktskyldigt entusiastiskt.

Debuten ”Jag for ner till bror” följdes snabbt av ”Vi for upp med mor” 2019 och ”Sen for jag hem” 2020.

Tre romaner om glesbygdsåtervändaren Jana Kippo. Läsare som en gång lärt känna Jana Kippo kan omöjligt glömma denna tjuriga, råbarkade, idoga arbetsmänniska. Denna garanterat osminkade romanhjälte med ett väl dolt hjärta av guld.

I första boken anländer hon till sin barndoms Kippogården, till en stugsittande bror och andra enslingar, till vedpanna och jaktgevär och en historia av misär. ”Modren” och ”fadren” är döda men inte det bibliskt grymma sociala arvet.

Berättelsen följer hennes krokiga väg, både bakåt i tiden och framåt från ett nu där gården och brodern förfaller medan grannen John utövar köttslig dragningskraft, medan hemtjänstlönen knappt betalar bensinen och minnen från förr skärbränner skallen.

Jana Kippo är skulptör. Egentligen. Men de ting som materialiseras ur hennes misshandlade inre är något hon gömmer på vinden.

Karin Smirnoff räknas redan till den skrivaradel som kallas Västerbottensförfattare

Jana Kippo-trilogin är redan ett begrepp. Karin Smirnoff räknas redan till den skrivaradel som kallas Västerbottensförfattare: Sara Lidman, Torgny Lindgren, Thorsten Jonsson, PO Enquist, de som skildrat de norrländska markerna och markernas människor. På det egna språket. 

Hos Karin Smirnoff är dialekten – eller snarare det som uppfattas som dialekt – till och med mer än rasande viktig. Smalångerstrilogin ÄR sin ordknapphet, sitt sträva tal. Texten har det envisa drivet hos senig terränglöpare. Meningarna är de korthuggnast tänkbara.

Bondskan blandas också med ”bibliska”, för se, vi befinner oss ju i en trakt präglad av lika delar förbannad fattigdom och frikyrkorörelse(ns förbannelse).

Romanernas epicentrum är en fiktiv västerbottensby kallad Smalånger, inspirerad av en plats där författaren själv tillbringade stora delar av sin uppväxt.

I berättelsen skildras en tynande glesbygd befolkad av tynande äldre äldre skötta av en tynande hemtjänst. 

Litteraturpriset till Sandvikenpoeten Stig Sjödins minne ska gå till en författare som uppmärksammar samhällets orättvisor, en författare som berättar från de utsattas perspektiv. I år valdes med all rätt Karin Smirnoff.

Stig Sjödin skrev, i ”Näverbrev” 1988: ”Vad kan litteraturen syssla med utom / det enda uppdraget, visserligen självpåtaget, / som går ut på att ihärdigt synliggöra /människorna, / allt de drabbas av under den korta jordestunden, / arbetet, lidande, smärtan, nöden, / lyckan, saligheten, kärleken?”

Det är svårt att tänka sig detta uppdrag bättre utfört än av Karin Smirnoff i hennes Jana Kippo-trilogi. Med sådan språklig schvung. Med ett så infernaliskt dubbelslipat personporträtt.

Om något kritiserats är det böckerna hemvist i en litterär glesbygdstrend. Koloniseras och utnyttjas Norrland, igen? Av författare som turistar bland ödehus, som speglar sina karaktärers dystra själsliv i klichébilden av dystra utflyttningsorter, som mytifierar skogen och accentuerar klyftan mellan stad och land? 

Nog sker detta i dag, såväl medvetet som omedvetet. Men lasta inte Karin Smirnoff för fenomenet. Hennes västerbottensby har all rätt att finnas i litteraturen. Byns ömsint beskrivna gamlingar finns. De som väntar i pyjamas (”ska bytas var fjärde dag”) på hemtjänstpatrullen (en person, som tappert gör tunga lyft som kräver två).

Men vad är väl en SM-titel? Jämfört med att få priset till minne av Stig Sjödin som diktade om brukssamhället och om industriarbetets sot och svett.

Möjligen kommer Karin Smirnoff senare i höst att åter vara en av de nominerade till Augustpriset, det inofficiella svenska författarmästerskapet.

Men vad är väl en SM-titel? Jämfört med att få priset till minne av Stig Sjödin som diktade om brukssamhället och om industriarbetets sot och svett. Han var, förlåt förlåt, ingen hejare på kvinnobilder. Efterföljarna, särskilt Karin Smirnoff, balanserar lyckligtvis upp mer än nog.

Karin Smirnoff är underligt nog inte ensam i vår litteraturhistoria om att heta Karin Smirnoff. Det gör nämligen också en dramatiker. Denna Karin Smirnoff föddes 1880. Hon var dotter till August Strindberg och finlandssvenska Siri von Essen och gifte sig med en ryss. 

Men namnet, inte ovanligt i östra grannländer, kopplas förstås mest enträget ihop med en viss helflaska. Kanske har det besvärat.

Följande konversation dyker i alla fall upp i en av Jana Kippo-romanerna, mellan en äldre äldre man och romanens jag på hemtjänstbesök. Mannen, Hedlund, berättar att han är född i Ryssland men att han tagit sin frus efternamn: 

”Hon ville inte heta smirnoff”.

”Smirnoff som spriten sa jag eller skidåkaren.”

”Spriten sa han. Med dubbeleff. Min fru var pingstvän. Det passade sig inte.”

Ett litet apropå som också råkar vara typiskt för den ton av råkärv livserfarenhet och vemodig komik som präglar hela Jana Kippo-trilogin. 

Bodil Juggas

är frilansande kulturskribent, tidigare denna sidas redaktör.

Stig Sjödin-priset delas ut vid en digitalt sänd ceremoni från ABF i Stockholm 7/10 kl 13.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar