En Brynäsmatch är inte viktigare än livet


Det stormar kring publikevenemangen och reglerna kring hur många som egentligen får vara samtidigt i en evenemangslokal.

SHL förespråkar en procentuell ökning av publik, Jonas Gardell är kritisk till regeringen, med rätta eftersom det i delar saknas logik i det som rör begränsningarna av våra förnöjelser och loppisarrangörer har varit förbannade över att det går bra att samlas i ett varuhus, men inte på loppis.

Allt det är utfall av samma sak; regeringen har haft svårt att skapa ett begripligt regelverk. Därför är det bra att Gardell lyfter de som är så lätta att glömma bort, alla de som arbetar kring människor som Jonas Gardell.

Men i grunden är det trots idrottens och kulturens kritik mot reglerna kring evenemang mycket enkelt. Smittspridningen i Sverige ökar. Folkhälsomyndigheten förespråkar att den som kan jobba ska jobba hemma. Och även om våra liv blivit fattigare av coronapandemin så handlar det hela trots allt om våra liv, om vilka miljöer som är säkra och inte.

Ju fler och längre vi är tillsammans, desto mer ökar risken för coronaspridning. Rapporter om privata fester och andra tillställningar där smittan spridits bland deltagarna visar det tydligt.

Är det värt att riskera livet på sig själv och andra för en Brynäsmatch eller Gardellföreställning? Nej, skulle de allra flesta rimliga människor nog svara. Ändå pressar SHL och Jonas Gardell på, vill att saker ska återgå till det normala, trots att det liv vi lever just nu är det nya normala.

Det är obegripligt, inte minst i ljuset av vår samlade historia. Längtan var stor i länder som Danmark och Norge efter att ockupationen under andra världskriget skulle upphöra. Men den pågick i fem år.

Idag är ockupationsmakten ett virus istället för Nazityskland och ovissheten är något vi måste leva med.

I början av pandemin spreds en tweet som i sin enkelhet var ganska träffande som översatt löd “Dina förfäder tvingades gå ut i krig för sitt land. Du förväntas sitta i soffan. Du kommer fixa det här!” Banalt kan tyckas, men vår totala avsaknad av perspektiv som medborgare i ett land som inte varit i krig på 200 år har bitvis varit plågsamt uppenbar under pandemin. Och samtidigt har vi lärt oss att platta ut kurvan, tillsammans.

Vi överlever att inte gå på hockeymatcher. Men alla överlever inte om vi fyller Monitor ERP Arena igen.

Fler argument än så krävs inte för att återhållsamheten ifråga om publikevenemang ska framstå som fullkomligt logisk och förnuftig.

Däremot vore det klädsamt om regeringen kunde skapa ett regelverk som faktiskt blir mer rättvist mellan branscher, precis som Jonas Gardell konstaterar. Att sitta på en restaurang i två timmar kan omöjligt skilja sig vansinnigt mycket från att sitta i Monitor ERP Arena i två timmar på säkert avstånd från varandra och spisa hockey.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar