Bra spöken räcker inte, nya Gotlandsskräckisen behöver en bättre story


Gotländsk gotisk skräck är inte vad jag väntar mig av Peter Fröberg Idling som skrivit utsökta romaner om människa och ideologi. Men nu spökar det på ön så att stockholmarna riskerar att skrämmas på flykten!

”Vi får se om fastighetspriserna sjunker på södra Gotland”, skojar – eller skojar inte – Fröberg Idling i en lokalradiointervju.

Apropå nya romanen ”Nidamörkur”. Den handlar om ett hemsökt hus.

Skillnaden mot klassiska spökhistorier är att huset inte finns. Än.

Reklamaren Simon, vars släkt kommer från trakten av Burgsvik, längtar tillbaka till sin barndoms lyckliga sommarlov. Och intalar sig ha mer rätt till ett fritidsboende i det vackert härjade kalkstenslandskapet än alla härliga storstadspar som invaderar Gotland under semestermånaderna.

Han köper en snårig tomt av en bonde. Marken är full av fornlämningar. Hällkistor, gravar. I fonden ruvar en grupp högväxta ekar. De ser ut att ha stått i tusentals år och sett människor dö och begravas. Ingen god plats, det fattar vem som helst. Bara ortsnamnet, Nidamörkur.

Bondgårdens ena vägg har utsikt över markerna där huset ska stå. Men väggen saknar fönster. Eller rättare sagt, de verkar ha murats igen. Som för att slippa anblicken av något obehagligt. Och det berättas historier. Som den om spelmannen som brann upp därute. Trästolpar som drivs ner i jorden förkolnar över en natt.

Illavarslande är ordet. Det mesta går också Simon emot. Han snubblar vilse bland snåren. Han vågar inte stanna på bygget när det skymmer. Hans dokumenterande foton blir bara svarta eller mystiskt förvända. Han blöder oförklarligt näsblod. 

Men fortsätter sitt projekt. Drömhuset. Det som ska bevisa att han inte är misslyckad, trots att han nyss fått sparken från sitt välbetalda framtidsjobb och trots att det knakar i relationen med flickvännen Jenny.

Bygget – med hjälp av anlitad firma förstås – påbörjas under en blåsig regnkall höst och fortsätter under den bleka vårsolen, i lukten av våt jord och ruttnande löv.

Parallellt följer romanen Jenny, ensam kvar i parets lägenhet i Stockholm. Simon och bygget skildras också från hennes sida. Hon börjar oroligt forska i Nidamörkurs förflutna.

Spökhistorier om hemsökta hus brukar ha en psykologisk dimension – det är människorna, inte husen, som har tomtar på loftet. Simons problem är…. mindervärdeskomplex? Mörkerrädsla? Högmod? Avsaknad av självinsikt? Han blir inte särskilt begriplig. 

Vansinnet växer i takt med att betongplattan gjuts och väggarna reses.

Det hopplösa bygget kan också sägas handla om förhållandet med Jenny. Huset ska manifestera deras kärlek. Simon tänker att när det står klart har han bevisat sig värdig, då ska han fria. Men både husbygget och äktenskapsbygget verkar lika dödsdömda.

Simon får inte automatiskt vår sympati. Han är vilsen i livet, rotlös. Och utan rötter är man – förlorad? Eller rötterna kräver kanske en respekt som Simon inte har? Kanske blir han rätteligen bergtagen… Hur som helst drabbas ju även huvudpersonen Simon av romanens ironiserande över en välbeställd stockholmselit som gjort Gotland till sin privata sommarö.

‘Nidamörkur’ ger mig kalla kårar. Jag läser boken i ett gammalt trähus med ogenomträngligt mörker utanför fönstren, knakande golvbrädor och en vedspis där man får se upp med gnistorna.

Det fiktiva Nidamörkur har en mörk historia. Ganska i linje med de studier som i dag görs för att kartlägga gamla avrättningsplatser som i sin tur ofta förlagts till forntida gravhögar. Exempelvis finns en förmodad galgbacke i Sundre socken på södra Gotland, ungefär där Simon tycks hålla till. 

I Gävleborg har Fängelsemuseet gjort en inventering i form av ett konstprojekt under namnet ”Gränsland. Mellanrum. Avgrunder”. Performances och installationer genomfördes i syfte att ge de forna avrättningsplatserna en identitet.

Jag kommer att tänka på det, eftersom Peter Fröberg Idlings roman – som på sitt sätt utforskar en plats historia genom myter och uppteckningar – skulle kunna platsa som konstnärligt bidrag i en gotländsk version av projektet.

”Nidamörkur” ger mig kalla kårar. Jag läser boken i ett gammalt trähus med ogenomträngligt mörker utanför fönstren, knakande golvbrädor och en vedspis där man får se upp med gnistorna. Simons mardrömmar om gengångare och bränder kunde vara mina. Så nog är det fungerande skräck.

Men. Bra spöken räcker inte, en bra story krävs. Det vet genremästare som John Ajvide Lindqvist och Stephen King. Romanbygget ”Nidamörkur” har klen stomme – trots exklusiv utformning i olika kapitellager – och är för distanserat till sin huvudkaraktär vars drivkrafter förblir oklara. Det hela slutar närmast snopet. Idén hade gjort sig bättre som novell.

Kanske är en avsikt också att ställa frågor om tillhörighet. Simon känner sig som en utböling trots sin gotlandsbakgrund. Vad betyder en plats? Platsen finns för evigt medan människorna som lever där är utbytbara. Detta hisnande ämne försvinner dock bland spökena.

Peter Fröberg Idling frammanar atmosfären i ett kargt gotländskt landskap med samma kärnfullt effektiva språk som när han skildrar en kylig stalinistisk stat i ”Julia & Paul” (2017) eller asiatisk hetta i ”Sång till den storm som ska komma” (2012)”.

Han är i alla fall en galet stark stämningsbyggare.

Bodil Juggas

är frilansande kulturskribent, tidigare denna sidas redaktör.

Ny bok

Nidamörkur

av Peter Fröberg Idling

Natur & Kultur



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar