Hösten och mörkret är här – är du också en mörkerdeppare?


Det är inte det att jag inte gillar luften, vinden, grytorna, äppelpajen eller kylan. Tvärtom. Det är uppfriskande! I år tänker jag till och med kallbada en gång i veckan för att sätta fart på lite endorfiner. Det är bara det att jag redan nu vet att min januarikropp kommer vara så urlakad på d-vitamin och serotonin att jag återigen, för typ femtonde vintern i rad, kommer fundera på vad meningen med livet är.

Jag kommer vända upp och ner på alla beslut jag fattat det senaste året, läsa vartenda horoskop för att se när det ljusnar för Tvillingen 2021, jag kommer också att titta på min man Emil och tänka; vem är det där egentligen? Troligtvis kommer jag i någon slags desperation också skaffa mig ett gymkort, kanske en ny hobby eller hoppa på en utbildning. Allt det där är väl egentligen ganska friskt, det är bra att röra om, men ibland blir de där handlingarna och funderingarna så djupa att jag måste söka hjälp.

Någon utbildad, professionell människa måste helt enkelt tala om för mig att det är det kemiska landskapet i min hjärna som ballat ur och inte jag som person.  Det värsta är att det blir värre för varje år som går. Och ja; bara det att jag förväntar mig Mordors mörker redan nu spär ju såklart på det hela, men på riktigt – det blir värre med åren.

Mörkret lägger sig likt ett lock ovanpå träden, huvudet och husen. Inte ens skenet från Netflix tröstar. Och inte går det att snappa åt sig tillräckligt med ljus på dagen heller. De säger att 15 minuters dagsljus hjälper – på riktigt? Nja, jag har provat det mesta. Ljus. Mediciner. Vitaminer. Träning. Acceptans. Terapi. Badhus. Snöpromenader. Det går inte. Möjligen att deppen kommer senare när jag knaprar D-vitamin, undviker barn (baciller) och höjer pulsen lite. Men kommer, det gör den. 

Någon sa att den mörka årstiden är till för återhämtning. Att man ska välkomna den möjligheten. Visst, en dag eller två. Men månader? Nej tack. 

Den största trösten är ändå att jag inte är ensam, för vi är många som fasar inför mörkret. På nåt sätt blir det enklare att veta att det sitter fler hålögda människor några hus bort. Ty det värsta som kan hända en mörkerdeppare är ensamheten. Tystnaden. Något måste bryta igenom. Och, den gamla persiska devisen som bland annat älskade Björn Natthiko Lindeblad och Gandalf lever efter, är kanske den viktigaste:  “This too shall pass”.  

Men att komma ihåg det är inte alltid så lätt. Så kram på er därute. Tveka aldrig att söka hjälp. Aldrig. 



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar