En unken kultur som beskrivs om Sveriges landslag, skriver Therese Strömberg


”Vi har alltid haft en devis att det som sägs i ett omklädningsrum stannar i ett omklädningsrum och de som inte har levt i ett omklädningsrum vet inte hur det är, när det blir adrenalin och så vidare efter en match eller så”. 

Så säger svenska fotbollförbundets före detta landslagschef Lars Richt efter de förvisso anonyma, men ändå ganska allvarliga skildringarna som rör klimatet i det svenska landslaget under en tid. Huruvida anklagelserna som riktas stämmer är svårt att värdera när man inte själv har pratat med människor om deras upplevelser. Men det man kan värdera här, alldeles oavsett, är hur människor (framför allt i maktposition) väljer att bemöta den här typen av uppgifter om vad som pågår i omklädningsrum.

De gör det nämligen inte särskilt bra.

***

För inte så längesedan fick vi ta del av berättelsen om hur en allsvensk tränare låst in sin spelare på en toalett efter ett misstag i en match, och det fanns fler berättelser om spelare som grät i omklädningsrummet bland annat. Då viftades det på sina håll också undan med ungefär samma fras som kommer från landslagshåll nu. Att det som sägs och sker i ett omklädningsrum ska stanna där.

Ursäkta va?

Menar vi på fullaste allvar att vi vill ha ett klimat i vår idrott, Sveriges största folkrörelse, där man ska behöva ta att man känner sig utsatt, i vissa fall mobbad, bara för att det är så det är med ”adrenalin och så vidare”? Vill vi ha en omklädningsrumskultur där i stort sett vad som helst är tillåtet bara för att det är ett omklädningsrum, och där den som mår dåligt av sina upplevelser i det omklädningsrummet känner sig tvingad att vara tyst? Där människor inte får äga sina egna berättelser och sina egna känslor, för att om man pratar så kan man få problem?

För det är förmodligen det som är svaret, för dig som undrar varför de som nu berättar har hållit tyst så länge, varför de går ut anonymt och varför vissa kanske aldrig berättar överhuvudtaget. Svaret finns nog i meningarna ovan.

***

Idrottsvärlden, särskilt på elitnivå är så klart en speciell värld, men även där finns gränser. Högt kravställande är en sak, att man ibland blir osams och ryker ihop inom ett lag är förmodligen sunt. Det är av mycket att döma en absolut nödvändighet med starka vinnarskallar och i viss mån högt i tak i ett idrottslag på den högsta nivån. Men när människor vittnar om ren och skär pennalism och när vittnesmål om människor som blir psykiskt nedbrutna når utanför omklädningsrumsbubblan, i allsvenskan, i landslaget, då har vi problem som är mycket större än att man ska kunna sopa dem under mattan och hänvisa till omklädningsrumskultur. För vet ni vad? Den kulturen är unken.

Det är ofattbart att människor i maktpositioner inte tar de här berättelserna på större allvar än vad de tycks göra. De behöver inte bekräfta historierna om de inte känner igen sig i hur klimatet beskrivs, men de kan åtminstone lova att göra allt för att ingen ska behöva må dåligt och känna sig utsatt inom svensk fotboll. Vare sig av lagkamrater, ledare, eller någon annan. För om vi accepterar att människor mår dåligt i omklädningsrummen, så är det samma sak som att vi accepterar att det finns en risk att bara de starkaste överlever i dem. I världens största sport ska det inte behöva vara så.

Man ska inte behöva hålla tyst om man ser eller upplever psykiska övergrepp, man ska inte behöva må dåligt, man ska inte behöva känna att ens upplevelser inte är så farliga som de känns bara för att någon annan säger det. Det är inte det som är fotboll.



expressen

Related posts

lämna en kommentar