Hur kan man inte orka vara tillräckligt nyfiken?


Telefonen ringer. Någon berättar att en tjej tagit livet av sig. En begåvad och rolig medmänniska som helt enkelt inte orkade vara varken med eller människa längre.

Och alla vi som kände henne säger ”tänk om vi bara hade förstått, hade fått hjälpa”.

Problemet är att vi alldeles för sällan förstår.

Telefonsamtalet flyttar mig bakåt i tiden.

För mer än hundra år sedan i Hälsingland var det en ung man i en ganska välbärgad familj som förälskade sig i en av pigorna på gården i Bollnäs. Hon blev med barn. Skandal! Den unga mannens föräldrar blev rasande och skickade bort henne. I en affärsuppgörelse tvingades pigan skriva på ett avtal där hon mot 1050 kronor ”vare sig barnet blir vid lif eller icke” lovade att inte ställa mer krav på faderskapet och emigrera till Amerika.

Därmed var ”problemet” ur världen!

Trodde man. Men förtvivlad gick den unge mannen femton dagar senare ner till Ljusnan och dränkte sig. Jag antar att många då sa ”tänk om vi bara hade förstått, hade fått hjälpa”.

En faderlös pojke föddes några månader senare.

När mamma pigan efter födseln följde avtalet och drog till Amerika blev pojken kvar. Han visade sig ha läshuvud som man sa då. Bra betyg förde honom till läkarstudier i Lund. Han gifte sig och fick snabbt tre barn.

I finska vinterkriget deltog han som frivillig några månader. En hjälte. I Sverige väntade hans unga fru och tre barn – ett, två och tre år – och ett läkarjobb i Göteborg. Man kan tycka att det skulle räcka för lycka. Men man vet så lite. Hemma igen tog han livet av sig en vårdag.

För oss som orkar fortsätta leva, även i tunga stunder, är det obegripligt. Hur kan man, som han som gick ner sig i älven, inte orka vara tillräckligt nyfiken för att få veta vad skulle hända med sonen?

Och hur kan man som sonen trettio år senare inte orka vara tillräckligt nyfiken för att se hur det skulle gå med ett-, två- och treåringen som han var pappa till.

Om han hade gjort det skulle han, till exempel, fått se att treåringens andra barn, hans barnbarn, långt senare blev journalist och skriver den här krönikan.

Men min morfar orkade inte leva.

Lika lite som min morfars far.

Och hon det ringdes om nu.

Man vill spola tillbaka tiden. Klart det hade ordnat sig, vill man bara skrika och lovar sig själv att ha ögonen mer öppna nästa gång. För oss som blir kvar och lever vidare är det så obegripligt, förvirrande och meningslöst – men framförallt så bortom allt sorgligt.

Ola Liljedahl

ola@ordklotet.x.se



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar