Anständighet är en limpa i Åmot


Hösten 2015 spolades Alan Kurdis döda kropp upp på stranden i Bodrum. Fotografiet på hur hans livlösa lilla kropp bärs bort på en främmande strand i ett land han aldrig kom till är ett av de mest brutala dokumenten över vår tid.

En död liten pojke som blev symbolen för allt som är fel med EUs migrationspolitik, transportöransvaret, att vi senare kom att göra en skurkstat som Turkiet till Europas gränsvakt, att vi tvingade ut människor i gummibåtar på medelhavet därför att de lagliga vägarna in i unionen är så få.

Stefan Löfven stod samma höst på medborgarplatsen och pratade om att hans Europa inte bygger några murar.

Hela Sverige engagerade sig i de som flydde undan kriget i Syrien och de som kom. I Åmot såldes det marmelad och brödlimpor för att hjälpa till och kunna skicka pengar till UNHCRs arbete med flyktingar. I Hedesunda och på många andra ställen blev idrottsklubbarnas arbete enormt viktigt för att bidra till att återuppbygga liv som slagits sönder och tvingat människor att lämna Syrien.

I Valbo var oron dock större för “tropiska sjukdomar”. Bland de vuxna. Barnen var som vanligt klokare och vill hjälpa de som kom, visa att de som kom var välkomna.

Stefan Löfven pratar inte längre om att inte bygga murar. Åsa Romsons tårar över migrationskompromissen Miljöpartiet tvingades svälja för att sitta i regering var del av den anständighet som sakta försvunnit ur migrationsfrågan i Sverige.

Valstrategin 2018 som snickrades ihop av privilegierade svenska män på Sveavägen 68 i Stockholm handlade om hårda tag och stängda gränser. Nästan ingen röstade på Socialdemokraterna i alla fall. Sverigedemokraterna kommer alltid vara bäst på att rasera allt det där som bor i en limpa såld i Åmot till förmån för UNHCR.

Sverigedemokraterna kommer alltid vara bäst på att rasera allt det där som bor i en limpa såld i Åmot till förmån för UNHCR.

Nu står vi här, det är hösten 2020 och migrationskommittén har slutligen lämnat över sina 26 förslag till en ny svensk migrationspolitik.

Det har varit en mycket lång väg för att över huvud taget komma till den här punkten. Mycket beroende på att migrationsfrågan kommit att handla mer om väljaropinion än skyddsbehov.

Annars skulle inte Moderaterna pratat om volymmål i migrationspolitiken som över huvud taget inte kan sättas. Och Socialdemokraterna jamsat med, trots att asylskäl ska prövas individuellt och vi därför inte kan sätta den här typen av mål som land.

Sverige är bundet av internationella konventioner ifråga om bland annat mottagandet av flyktingar. Den som har skyddsskäl har rätt att söka asyl. Det gäller även oss om vi svenskar någon gång skulle behöva det.

Vi har blivit ett annat land än det vi var 2015.

Det är ynkligt.

För migrationspolitiken handlar fortfarande om Alan Kurdi, om att det är vårt förbannade ansvar att inte ett enda barn ska dö i medelhavets kalla vatten därför att rika Europa inte vill ta ansvar.

Integrationen kan vi lösa, men det kräver bra mycket mer än rekordsänkningar av skatter för redan rika.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar