Fordonshysterin får mig snart att självantända – ta mig till en svalkande kobbe i Storsjön


I mitt liv har jag haft två sätt att ta mig från plats A till plats B. I lugn och ro har jag antingen vandrat, eller åkt bil. Gång och bil. That’s it.

Det senaste halvåret har jag visserligen börjat använda cykel kontinuerligt för första gången i mitt liv. För mig är cykling fortfarande någonting nytt, någonting främmande. När jag i sakta mak hankar mig fram på min dampirra känner jag mig dock egendomlig, och jag inbillar mig att folk stirrar på mig, som om jag vore en framstormande engelsk bulldog på en skateboard.

Jag är inte direkt progressiv när det kommer till transportmedel. Gång, bil och cykel är ungefär de färdmedel jag känner mig bekväm med i trafiken.

Men kan vi inte komma överens om att det räcker med innovativa transportmedel nu?

Jag kan acceptera att det åker omkring motorcyklar, epa-traktorer och limousiner på våra gator och torg. Men kan vi inte komma överens om att det räcker med innovativa transportmedel nu? Vi har kommit på tillräckligt med många olika sätt att ta oss fram.

den första gången jag kände en fadd avsmak i gomseglet var när segwaysen började ockupera trafiken.

Mina stressnivåer skjuts liksom iväg som en låda nyårsraketer när folk runtomkring mig tar sig fram på sätt som jag inte riktigt förstår.

Listan på färdmedel som jag helst hade placerat på en kobbe i Storsjön kan göras lång.

Den första gången jag kände en fadd avsmak i gomseglet var när segwaysen började ockupera trafiken.

Fysiken och gravitationen idiotförklarades av alla dessa Fredde Schiller-snubbar som med vandrande pinne-raka kroppar flöt fram över gatorna. Med ett svinnöjt flin väckte de någon form av missunnsam stridslust i mig. Varje gång jag såg jönseriet i trafiken utbrast jag ett bestämt Kalle Anka-“hrmpf”.

Sedan dess har de obskyra färdmedlen blivit fler. Och fler. Och fler.

Med åren har också min Kalle Anka-reaktion blivit mörkare och svartare, och i mitt inre fanns till slut ingen annan utväg än att förklara öppet krig mot nya sätt att färdas.

Som dånande myggor stör de lugnet och de övertända tonåringarna har på något sätt lag beslag på lekfullheten på vattnet.

Vattenskotrarna är inte direkt en ny företeelse, men det känns som att maskinen muterat sig och är nu mer påstridig, högljudd och enerverande än tidigare. Som dånande myggor stör de lugnet och de övertända tonåringarna har på något sätt lag beslag på lekfullheten på vattnet. Att köra en genomsnittssnabb motorbåt har numera blivit som att vagga fram i en eka utan åror, i jämförelse.

För någon månad sedan stötte jag på ett färdmedel som höll på att kosta mig och min fem månader gamla dotter livet (okej, jag hade antagligen överlevt men för minstingen var det nära ögat).

Jag har ingen aning om vad farkosten heter. Men det beskrivs bäst som en blandning mellan en vespa och en cykel med okristligt stora däck. Lite som en plastikoperation som gått väldigt, väldigt fel. De flesta av dem har inga lysen, låter mindre än en engelsk bulldog på en skateboard, och de körs oftast av barn, vilket inte är en helt lyckad kombination.

Tjejen svajade vidare. Kvar stod jag med ett hjärta minst lika flaxigt.

Jag och minstingen promenerade på en cykelväg när plötsligt en Mordor-lik skugga svepte in från vänster. En tusendel sekund senare svajade en 12-årig tjej förbi, några centimeter från barnvagnen. Utan styrsel, lysen och ljud, men med hög fart.

Tjejen svajade vidare. Kvar stod jag med ett hjärta minst lika flaxigt. I mitt bostadsområde ser jag dessa moppecykelhybrider (nej, jag tänker inte bemöda mig att ta reda på vad fordonet heter egentligen) varje dag. På dem sitter kids med fula flin, bredare än de vulgära däcken under dem (ja, ungarna har säkert bedårande flin egentligen).

Ju fler exempel jag tar upp, ju större är chansen att jag självantänder och sätter hela min radhuslänga i brand.

Sedan har vi de elektriska sparkcyklarna. Ni vet de där som ofta huseras av skäggiga män som ser ut att älska Mumford and sons och… nej, förresten. Jag orkar inte ens gå in på de elektriska sparkcyklarna.

Jag låter också bli att kommentera hoverboardsen (ett yngel till segwayen, men ännu mer osmaklig). Ju fler exempel jag tar upp, ju större är chansen att jag självantänder och sätter hela min radhuslänga i brand.

Evolutionen av transportmedel tycks inte ta hänsyn till mina känslor, det är uppenbart. Nya, idiotiska och fula sätt att ta sig fram kommer att dyka upp ett par gånger per år. Om 25 år gissar jag att gatorna kommer att vara täckta av resenärer som alla tar sig fram på sin alldeles egna unika farkost. Min inre stress kommer att fortsätta stiga tills dess att makthavarna sätter ner sina fötter och säger “stopp, nu stryper vi alla transportinnovationer” (vilket visserligen ingenting tyder på att de kommer att göra).

Fram tills dess får jag väl sätta mig på den där kobben i Storsjön. Där jag kan få få lite lugn och ro – och svalka mina svarta, brinnande tankar om nutidens fordonshysteri.

Men då kommer väl en unge med ett fult flin, framflygandes på en jetpack eller eldrivna vattenskidor och pumpar igång mina stressnivåer.

“Hrmpf.”

Fotnot: Efter krönikans publicering har skribenten uppmärksammats på att kobbar endast existerar i skärgårdar. Det innebär att det inte går att sätta sig på en kobbe i Storsjön, då det inte finns några kobbar i Storsjön. Skribenten låter dock meddela att ordet “kobbe” är ett så pass roligt ord, att det inkorrekta användandet av ordet förbises i det här fallet.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar