A-kassan håller på att utarma min bransch


DEBATT. Med tanke på den horribla situation vi inom underhållningsbranschen har hamnat i så behöver jag sätta ljus på konsekvenserna kring ersättningsformatet som vi många är beroende av, och hänvisad till, a-kassan. 

Vi är inte primärt arbetslösa. Vi har i det närmaste näringsförbud. Vi får inte jobba. Det är naturligtvis en tuff verklighet, men begripbart. 

Ett omöjligt system

Det som däremot inte är begripbart är varför vi ska pressas in i ett ekonomiskt system som inte på något sätt är anpassat till vår bransch eller den situation som vi nu befinner oss i. Ett system som inte tar hänsyn till att våra välfungerande företag behöver få finnas och synas för att kunna klara av att finnas och synas när restriktionerna för oss hävs eller förändras. 

A-kassan reglerar våra relationer till våra företag (morgondagens kulturliv). Företagen skall läggas vilande. Vi får inte synas. Engagemanget måste avslutas. Vi ska tystna. Också fast a-kassan presenterar vissa lättnader (som att man får uppdatera sociala medier, om man uppdaterar med information om att ”det inte bedrivs någon verksamhet”) så förväntas vi hantera våra livsverk som om de nu inte finns. 

Vi förväntas bara vänta 

Vi ska söka andra arbeten. Jobba med annat. Gå andra vägar. Vad som helst, bara vi inte på något sätt engagerar oss i våra verksamheter. Och när branschen sen öppnar förväntas vi vara redo att leverera underhållning igen. Helt enkelt bara aktivera våra företag som utsatts för krav på nedmontering, pluttifiering samt fråntagits möjligheten att bevara och förvalta värdefull och avgörande kompetens. 

Rebecca Meiselbach på scen i SVT:s ”Doobidoo”.

Branschen utarmas

Myndigheternas kunskap, intresse och insyn i branschen är synad. Så även angelägenheten.

Jag tycker mig höra att man på myndighetsnivå har en uppfattning om att kulturen är viktig. Möjligheten att erbjudas ekonomisk ersättning genom a-kassa har naturligtvis för avsikt att vara till hjälp. Och ja, det hjälper oss att betala hyran. Men det hjälper inte branschen, det utarmar den. Minsta lilla engagemang i våra livsverk kan riskera att vi blir helt utan ersättning. 

För att hjälpa (eller kanske rädda) branschen borde vi uppmanas att stärka våra företag och vår kompetens. Inspireras till innovativa lösningar, kompetensutveckling, breddning och fördjupning. Lägga tid på att utveckla det som i morgon förväntas bli ett rikt kulturliv igen. Det borde vara självklart att vi ombeds att göra allt för att engagera oss i våra företag och att förvalta våra hantverk. Kanske är det viktigare än någonsin. Kanske till och med avgörande. 

A-kassan sätter stopp för allt detta. 

Ge oss näringsförbudsersättning

Ett nytt ekonomiskt system måste aktualiseras. Och det är bråttom. Det räcker inte med tillfälliga krispaket, även fast dom i många fall är avgörande. Vi bör i stället erbjudas motsvarande SGI-ersättning. En medborgarlön. En näringsförbudsersättning. En kulturkassa. Kallade det vad som helst, men ett ersättningsformat som bygger på att våra företag är viktiga och behövs. Att vår kompetens behöver bevaras och förvaltas. Ett stöd som bör ses som en investering för framtidens underhållningsbransch. 

Kanske kan man inspireras av exempelvis Musikalliansen. Dom investerar i att förvalta kompetens genom att stödja musiker utan arbete. Det visar på förståelse för branschen, angelägenhet att bevara värdefull kompetens och självklarheten i att det ger näring och förutsättningar för morgondagens kulturliv.

Jag vill se stöd, eller låt oss kalla det investeringar, som tydligt visar på att underhållningsbranschen nu skall stärkas och utvecklas, inte utarmas.

 

Av Rebecca Meiselbach 

Frilansade slagverkare/trumslagare och enskild företagare 

LÄS MER: Rädda dansbanden, Amanda Lind
LÄS MER: Höjd a-kassa är som att kissa i byxorna
LÄS MER: Timbro tror att arbetare helst ligger och latar sig



expressen

Related posts

lämna en kommentar