Guillou i mål med århundradets svenska samhällssaga


Nu är det 1990-tal i Jan Guillous tokambitiösa romansvit – släktkrönikan om bröderna Lauritzen och deras ättlingar.

Och onkel Harald, den gamla nazisten, dyker oväntat upp hemma i Sverige. Efter att ha hållit sig gömd i Argentina i 45 år.

Tionde och sista romanen inleds därmed kongenialt. Guillou vill ju belysa samhällsutvecklingen under 1900-talet, inte bara skriva en äventyrlig familjeberättelse. Och se, in kommer Onkel Harald som ett spöke från det förflutna! 

Tidigare SS Obersturmbannführer Harald Lauritzen noterar förtjust den ”nya rörelse som kallar sig Sverigedemokraterna”, som utvecklat en kultur- och propagandapolitik av Hitlertysk modell.

Onkel Harald ger så att säga fysisk gestalt åt en öppen rasism som alltmer tar form under seklets sista decennium. Med skillnaden att i dag är det araber som demoniseras och förföljs, konstaterar advokaten Eric Letang. På hans skrivbord växer utredningshögarna med klienter som grundlöst anklagas för olika former av terrorism. 

Eric Letang har varit huvudpersonen i seriens senare delar. Han delar generation samt vissa erfarenheter med författaren Jan Guillou: högborgerlig uppväxt i Saltsjöbaden, våldsam styvfar, vänsteraktivism med särskilt engagemang för Palestinafrågan, egen kolumn i Aftonbladet (!).

Guillou valde mellan journalist- och juristkarriär. Eric Letang är alter egot som blir advokat och använder juridiken som vapen i kampen istället för pennan.

I ”Slutet på historien” åtar sig Eric att försvara bland annat ett pedofilanklagat par och en iransk ingenjör dömd för hustrumord. Fallen illustrerar hur 1980-talets incestpanik följdes av moralpanik och häxjakt på ”muslimer”.

Eric Letang står envist upp för sina ideal:

”Redan den omständigheten att vi har särskilda terroristlagar med särskilt låga beviskrav som bara gäller utländska medborgare visar att vi inte har likhet inför lagen”, passar han på att slå fast som gäst i P1:s Lördagsintervju.

Det märkligaste fallet är dock det som hans egen släkt driver. Med benägen hjälp av nazistonkel Harald. Lauritzens kan nämligen – efter murens fall – göra anspråk på ett gigantiskt skadestånd från tyska staten för de fastigheter som man en gång ägde i Dresden och Berlin men som konfiskerades av DDR.

Dessutom landar ytterligare en obehaglig person i Stockholm, ivrig att ta del av det tyska pengaregnet. Det är Erics mamma, ett påfrestande högerspöke som har bott åratal i ett skatteparadis. Ännu en konkret uppenbarelse som vittnar om samhällsklimatet.

Guillou gestaltar hur de politiska vindarna blåst genom decennierna.

Guillou gestaltar hur de politiska vindarna blåst genom decennierna. I hans 1990-tal möter vi även Erics fru Katarina, s-märkt riksdagsledamot, tidigare minister. Genom henne synas Mona Sahlin-affären bakom kulisserna och hur socialdemokratin anammar New Public Management. 

Däremot märks inte sådant som att Carola vinner Eurovision, att ”Titanic” blir en blockbuster på bio eller att sökmotorn Google föds.

Men hockey spelar roll. Verkligen. Matchreferat är en nyhet på författarens meritlista. Han kan korsbandsskador, elitserien, Stanley cup och Wayne Gretzsky. Det råder VM-feber i Eric och Katarinas sjurumsvåning med utsikt över Riddarfjärden. De är ju hockeyföräldrar. Sönerna har draftats till NHL. Med alla chanser att bli lika överdrivet rika som uppkomlingarna Lauritzen en gång.

Personlig framgång och därigenom triumfartad revansch är ett vanligt motiv i Jan Guillous romaner.

Personlig framgång och därigenom triumfartad revansch är ett vanligt motiv i Jan Guillous romaner. Pengar är ju det tydligaste måttet på framgång. Vilket kan vara problematiskt utifrån de solidariska principer som hyllas av både den fiktiva karaktären Eric Letang och av verklighetens bestsellerförfattare. Frågan hanteras av Eric genom generösa miljongåvor till befrielserörelser.

Den sista romanen handlar om en tid som förebådar populistiska partiers frammarsch; ”Ett mentalt virus spreds omärkligt över världen”.

Bokserien startade starkt med ”Brobyggarna” där de tre norska bröderna Lauritzén påbörjar en hisnande klassresa när seklet är ungt.

I följande romaner skildras 1900-talets omvälvningar genom deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Här finns krigshjältar, börsgenier, revolutionärer, och som sagt till och med hockeyproffs.

De enskilda delarna kan ha sina brister, helheten ursäktar dem.

”Slutet på historien” är en logisk sista titel titel; strunt samma att det redan finns en Graham Greene-roman från 1951 som heter likadant på svenska. 

Slutet på historien råkar också vara ett samlingsbegrepp för politiska idéer om det ultimata, perfekt fungerande samhällssystemet, för en evigt lycklig mänsklighet. 

Men 1900-talet slutar inte hoppfullt utan i en backlash. Den sista romanen handlar om en tid som förebådar populistiska partiers frammarsch; ”Ett mentalt virus spreds omärkligt över världen”.

Romansviten ‘Det stora århundradet’ är en smattrande historielektion, randad på kvällstidningsreporterns skrivmaskin.

Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift. Romansviten ”Det stora århundradet” är en smattrande historielektion, randad på kvällstidningsreporterns skrivmaskin. Förmodligen bättre läsning för svenska elever än vilka skolböcker som helst. 

Berättarrösten är i långa stycken densamma som i Guillous vassa tidningskolumner. Kanske borde det också räknas som en journalistisk bedrift att gräva upp 1900-talets skeenden. 

Även om somliga säkert retar sig på författarens åsiktsdrivna perspektiv så har det inte precis märkts på bokförsäljningen. Han är ju så underhållande skoningslös mot maktfullkomlighet, mediadrev och ”bankjävlar”; stollarna avrättas alltid med humor. 

Han verkar därtill roa sig själv gott. Ett par poliser i ”Slutet av historien” får presentera sig som Roslund och Hellström, ja just som verklighetens populära kriminalförfattarduo och konkurrenter på marknaden.

Fast att banksvindlaren Nick Leeson får heta Liam Neeson, som den amerikanska filmskådespelaren, är väl en redaktörsmiss i hastigheten?

Den överlägsne journalisten. Så kallas Jan Guillou i en SVT-aktuell dokumentär som blickar tillbaka på hans gärning. En elegant och lite elakt dubbeltydig programtitel. 

Men i rollen som skönlitterär författare har han rätt att veta bäst. I romanerna blir den dryga attityden ett stilgrepp som är en tillgång. 

Jag tvekar inte att utnämna ”Det stora århundradet” till århundradets svenska samhällssaga.

Bodil Juggas

är frilansande kulturskribent, tidigare denna sidas redaktör.

Fakta: ”Slutet på historien av Jan Guillou” (Piratförlaget)

Fakta: Romanserien Det stora århundradet

”Brobyggarna” 2011

”Dandy” 2012

”Mellan rött och svart 2013

”Att inte vilja se” 2014

”Blå stjärnan” 2015

”Äkta amerikanska jeans” 2016

”1968” 2017

”De som dödar drömmar sover aldrig” 2018

”Den andra dödssynden” 2019

”Slutet på historien” 2020



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar