Den förfärliga egoismen hos de som vill ha “grindsamhällen”


I veckan har en offensiv inletts, orkestrerad från tankesmedjan Timbro, där opinionsmakare till höger som Catarina Kärkkäinen och Linda Jerneck skriver saker som “Mina vänner funderar på att flytta från Sverige” respektive “Var vågar vi bo i gängvåldets Sverige?”.

Det tar inte många minuter innan borgerliga hetsare på Twitter hakar på med ord “Finns det någonstans att ta vägen?” och lägger till att “grindsamhällen” vore en kanonidé för Sverige för att få bukt med otryggheten. När högerns kollapsmaskineri spinner igång finns det ingen hejd på orimligheterna, då är det bara att åka med och förfäras över i vilken hastighet de håller på vägen rakt ner i fördärvet.

Hur är det nu, vill de verkligen stoppa gängkriminaliteten eller egentligen mest bara sätta de som har råd i en bubbla av upplevd trygghet och låta allt det där andra pågå där det inte stör de som betyder mest för högern?

“Upplevd trygghet” är en medveten formulering. Det viktigaste för de som säljer idén att vi alla borde vara rädda och packa ihop och dra till ett annat land där det inte finns någon kriminalitet – vilket land nu det kan tänkas vara? – är att vi upplever att det är tryggt: Att det faktiskt har satts in några åtgärder som tar itu med grundproblemen och gör samhället tryggare på sikt är sekundärt.

Det är också rimligt att fråga sig hur trygga människor känner sig av att låsa in sig? Det är mer en kapitulering, att slutgiltigt svälja myten om samhällskollapsen och barrikadera sig. Den som inbillar sig att det aldrig inträffar brott innanför murarna på amerikanska “gated communities” är dessutom en googling bort från en oroande upptäckt.

Ett samhälle som är byggt på ett vi-och-dom-fundament, som baseras på en övertygelse att vi inte kan leva sida vid sida och inbillar sig att saker och ting blir bra om vi bara håller oss åtskilda och aldrig möts kan aldrig bli lyckat. Sådant ökar bara klyftorna.

Det är sorgligt att läsa Linda Jernecks ledare i Expressen (publicerad på webb 31 augusti) där hon “drömmer om ett litet hus med trädgård” men upptäcker att område efter område är “för nära våldet”. Vad “våldet” är för henne? Jo, det är exempelvis Tensta och Rinkeby i Stockholm. I Gävle hade “våldet” kanske varit Andersberg och ett hus i Fridhem därmed uteslutet. Den här hemska egoismen – som kan sammanfattas med “jag, jag, jag ska vara säker, jag, jag, jag och alla mina kapitalstarka och välutbildade vänner måste vara säkra först” är så ofantligt deppig att se medan det finns massa människor som bor mitt i det hon kallar “våldet” och inte bara granne.





arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar