Hbtq-rörelsen har ändrat samhället på några få decennier


De goda ideologierna är döda, och med dem utopierna. Vad ska vi ha våra etablerade partier till när de bara förespråkar olika sätt att förvalta det samhälle vi har, snarare än att prata om sitt idealsamhälle? SD är undantaget, och se hur bra det går för dem.

Denna artikel handlar om hbtq-rörelsens fullbordade revolution, som skett framför våra ögon på bara några decennier. Den är en fristående fortsättning på AB kulturs Rasmus Landströms kloka serie om utopier, som publicerades i papperstidningen onsdag-fredag.

Hbtq-rörelsens utopi kan uttryckas enkelt: alla ska få vara den de är.

Hbtq-rörelsens utopi kan uttryckas enkelt: alla ska få vara den de är.

På, säg, mitten av 70-talet var det en omöjlig tanke för många. Knappt en enda kändis hade kommit ut ur garderoben, sjukdomsstämpeln var kvar.

Jag själv kommer aldrig glömma en kort konversation jag hade med en äldre kollega när detta sekel var ungt. Hon blev varse att jag inte tyckte illa om bögar. Hon sa: “ok men du kan i alla fall inte påstå att det är NORMALT?!”.

Man kan förstå begreppet normal på flera sätt, men det rimligaste är väl i betydelsen “något som finns”. Det vill säga: i en mänsklig population är det normalt att en del är homosexuella, och en del transsexuella. Det är liksom inte så mycket att diskutera – och jag tror inte att någon hade vågat säga som hon på en dagstidningsredaktion i dag.

Nu har vi öppna präster, politiker, börs-vd:ar, oräkneliga öppna kändisar. Vem höjde på ögonbrynen när när artisten Darin kom ut härom veckan? Hyllningarna haglade.

Att en pojke sminkade sig, det var värre än att vara pedofil sa mamma.

Shania Longyard bor med fru och sju bordercollies utanför Sandviken. Hon kan vittna om hur samhället helt bytt skepnad under hennes liv, från 1960-talet till i dag.

Hon har vetat att hon är kvinna ungefär sedan Beatles släppte sitt album Revolver. Då var hon elva, och började sitt dubbelliv genom att testa mammas smink i smyg.

Det räckte med att mamma såg en långhårig pojke i en tidning för att hon skulle skjuta undan tidningen med ett “fy fan vad äckligt!”. Att en pojke sminkade sig, det var värre än att vara pedofil sa mamma.

Shania förstod att det hon är inte var ok i föräldrarnas – och samhällets – ögon.

Hon berättar att hon flyttade hemifrån efter att hennes pappa försökt döda henne för tredje gången. Hon tappade tidigt kontakten med hela sin familj.

Shania är en hundviskare. Det är fullkomligt magiskt att se henne hantera sina hundar. Säger hon “bilen” springer de direkt dit och sätter sig. En kort vissling, och de lägger sig platt på marken mitt i språnget.

Hon använder hundarna till att valla fåren i sitt jobb på Högbo bruk. I dagarna har hon jobbat 20 år på Högbo.

Djur och jakt har varit hela hennes yrkesliv. Men aldrig att hon har sökt jobb som kvinna. Hon har alltid gått på anställningsintervjuer klädd som man, hon vet att hon inte skulle få jobb som sitt sanna jag. Men på varje jobb har hon kommit ut som kvinna samma dag som provanställningen övergått till fast, berättar hon.

Shania Longyard berättar hur det kunde vara i början av att hon levde öppet här i Sandviken, för ett tjugotal år sedan. När hon mötte en kollega på affären kunde det hända att han bara släppte sin kundkorg och gick ut, för att slippa hälsa på henne.

En annan gång, i Söderhamn, skulle hon ut och äta med ett gäng från en förening för transpersoner. Alla gäster lämnade maten och gick när de kom.

Hon tror att det blev tilt i huvudet på dem, det var för konstigt att de klivit över den heliga könsgränsen.

Varför var det så oerhört känsligt? Shania tror att det är för att manlighet står högre i kurs, och “hur kan någon då välja att vara kvinna?”. Det är ballt med pojkflickor, inte alls lika ballt med en flickpojke, som hon säger.

Men ingen väljer att vara transperson, ingen väljer ett sådant utanförskap med alla de tråkigheter det innebär, säger hon. Komma ut är inga problem, det svåra är att komma in i en gemenskap efteråt.

I dag lever Shania helt öppet, hon pratar gärna om kampen och håller ofta föreläsningar. Hon är stolt för den hon är.

Ur Shania Longyards perspektiv är hbtq-revolutionen inte över förrän alla människor bemöter alla transpersoner med rätt pronomen.

Ovan skrev jag att hbtq-rörelsens revolution är fullbordad. Det var djärvt. Många vågar fortfarande inte leva öppet. Flera hundra hbtq-personer polisanmäler hatbrott varje år, och många tar sitt liv.

En revolution är aldrig klar, den måste fortgå och fortgå. Se på afroamerikanerna, allt blev inte bra för att slaveriet avskaffades.

Ur Shania Longyards perspektiv är hbtq-revolutionen inte över förrän alla människor bemöter alla transpersoner med rätt pronomen.

Sverige är ett av de länder där hbtq-revolutionen har kommit allra längst. Redan 1998 hade vi vårt första Pride, ärkebiskopen öppnade Uppsala domkyrka för den kontroversiella Ecce homo-utställningen, och den lesbiska filmen Fucking Åmål kom.

Hur kommer det sig?

Sarah Ljungquist är lektor i genusvetenskap på Högskolan i Gävle, och ger flera förklaringar.

Vi var tidiga med jämställdhetsdebatten, som här har rötter ända bak i 1860-talet – olika jämställdheter hänger ihop menar hon.

Och kanske att vi slapp andra världskriget. Den som är försörjd materiellt har energi att ägna sig åt andra frågor.

Att Sverige är ett litet sammanhållet land där “alla” kan följa med på vad som händer är en en annan delförklaring tror Sarah Ljungquist. Vi är vana vid att göra vår röst hörd, att vår demokrati är på riktigt och inte bara en pappersprodukt.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar