Att stå upp för allas lika värde är tydligen kontroversiellt 2020


En googling på “regnbågsflaggan” eller “prideflaggan” ger en ett knippe förklaringar till vad den står för, det vill säga mångfald, respekt och fred, för tolerans, öppenhet och synliggörande. Regnbågsflaggan står för det mest självklara som finns egentligen – så behövs den ens hissas överallt? Och behövs det för övrigt göras ett nummer av det när en popstjärna som Darin kommer ut som gay, vilket ju var fallet tidigare i sommar? Svaret är ett rungande ja i båda fall. Att det behövs har den här sommaren och de senaste åren visat med tydlighet.

Kampen för allas lika värde är långt ifrån framme vid sitt mål i Sverige. Den kan snarare anses gå bakåt.

Det räcker egentligen med att kolla vad det är för artiklar som samsas med beskrivningarna av vad regnbågsflaggan står för i listan över toppresultaten på Google. Där finns också artiklar om en intolerant vandal som sprungit in på någons veranda i Höllviken och “strimlat en regnbågsflagga med ett vasst föremål” och om hur någon eller några tagit ner regnbågsflaggan utanför räddningstjänsten i Laholm. Det är två händelser från nu i somras och inte för en herrans massa år sedan som en kanske kan tro.

Arbetarbladet har rapporterat om något liknande i Skärplinge i Tierps kommun där nygifta Ulrika Wiman Lindqvist och Lila Wiman stolt flaggade med både regnbågsflaggan och Sveriges flagga på deras trädgård efter bröllopet, bara för att snart tvingas inse att det bara var den svenska flaggan som var kvar. Det är svårt att tänka sig något annat scenario än att någon som tyckte Pride-flaggan stack i ögonen varit där och hissat ner den.

Det är ett samhällsklimat där egoismen att först vela se till sitt eget får härska och där följden blir att alla inte anses vara lika mycket värda.

Sedan kan en med fördel också minnas tillbaka till 5 juni i år när ett regionfullmäktige blev oväntat långdraget av en motion som föreslog att Pride-flaggan skulle finnas med på regionens podie under sammanträden. Den högst oskyldiga motionen som handlade om att stå upp för alla människors lika värde vållade en hätsk debatt som pågick i 1 timme och 40 minuter.

Allt ovan är symptom på ett samhällsklimat som blir hårdare mot HBTQ-rörelsen. Det är ett samhällsklimat där egoismen att först vela se till sitt eget får härska och där följden blir att alla inte anses vara lika mycket värda. Människor ställs mot varandra som om de vore föremål som ska värderas under auktion. Att stå upp för allas lika värde är tydligen kontroversiellt.

Motorn som driver på det hårdare klimatet är Sverigedemokraterna. Under det decennium som partiet varit en allvarlig faktor i svensk politik har också antalet hatbrott med rasistiska motiv och motiv som har att göra med sexuell läggning också stigit. Att kalla det för en tillfällighet är att blunda och att kalla det för exkluderande att SD ofta inte är välkomna i Pride-sammanhang är rena dumheter. Jag tar mig friheten att upprepa det jag skrev i samband med det där ovanligt långa regionfullmäktigemötet: “Att Sverigedemokraterna inte blir inbjudna till Pride-fester borde vara en ledtråd, en liten liten försynt hint för partiet att de kanske inte ligger så värst mycket i framkant när det gäller frågor om allas lika värde”.

Under Pride-veckan i Gävle vill jag se regnbågsflaggan vaja i vinden vart jag än vänder mig. Eller än bättre – varje vecka.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar