Förbluffande – varför tänder AIK elden på egen hand?


Kaspar Sjöberg stoppar pipan i munnen. Sebastian Larsson är stressad. Per Karlsson är utvisad. Henok Goitom är skadad. Rikard Norling är sparkad. Östersund, en klubb som existerat på skoj i ett par år nu, vinner med 1-0 efter att de före detta AIK-spelarna Nebiyou Perry och Noah Sonko Sundberg härjat fritt på var sitt sätt. AIK har förlorat tre raka matcher för första gången sedan 2014, åtta på en halv säsong och ligger tredje sist i tabellen. 

Spelarna stirrar hålögt mot gräsmattan. De får föreställa sig busvisslingarna och raseriet, det finns ingen publik. Vad ska AIK göra? Det finns inga pengar och inget självförtroende, det finns ju ingenting. Nabil Bahoui hittar inte ens ord när han ombeds förklara vad det är som pågår. 

AIK når sin tipping-point

I fotboll är det sällan tanken som räknas.

Det spelade roll vad Rikard Norling tänkte göra tills det inte gjorde det längre, och nu spelar det ingen roll vad Bartosz Grzelak tänker, hans AIK lever sitt eget liv. Han kastades in i ett turbomatchande där möjligheterna att arbeta med saker på träningsplanen var minimala, de senaste veckornas resultat är resultat av tiden innan han kom till klubben mer än något annat.

Han står nu, precis som hela laget, inför en desperat situation. I knät fick Grzelak å ena sidan seniora spelare som ser ut att brottas med sin egen ork och besvikelse över säsongsinledningen, å andra sidan unga spelare som förlorat bort sin entusiasm inför möjligheten att vara med. AIK hoppades att tränarbytet skulle ge ny energi till truppen, vädra ut det pessimistiska och ängsliga som hade satt sin prägel under Norlings sista veckor. Den effekten har uteblivit.

Naturligtvis handlar detta inte längre om vem som är tränare. Om Rikard Norlings taktiska ansats var en avgörande komponent vid en viss tidpunkt har det ögonblicket passerat, men beslutet att först inleda hans ombyggnation utan rätt förutsättningar för att sedan avbryta den i ett skört läge har satt bollen i rullning. Vi ser kedjereaktioner, hur ett beslut föranleder ett annat, hur ett icke-beslut provocerar fram ett till, och till slut når en klubb som AIK sin egen tipping-point.

Avslöjande och förbluffande

Verkställande direktör Björn Wesström vittnar om trakasserier, och det är lika besvärligt som beklagligt. Har man förmånen att följa en fotbollsklubb i en av världens mest demokratiska idrottsrörelser, med årsmöten och fullt funktionsdugliga former för att rösta bort och påverka vem som styr, då är det inte bara korkat att gå den vägen, utan helt onödigt.

AIK:s egen felsökning är besynnerlig. Wesström och hans kolleger högt upp i klubben pekar på pandemin och, som han själv uttrycker det i en intervju med Aftonbladet, ”ett alldeles för stelbent och konsekvent genomförande av ett nytt spelsätt”.

Det är både avslöjande och förbluffande. Kände man inte Rikard Norling bättre än så? Vad väntade man sig? Förstod ingen i klubben vad det var man satte i gång?

Har en molotov cocktail i handen

Parallellerna till 2004 och året som nästan blev likadant, 2010, är enkla att dra, men för allt vad det finns likheter finns det olikheter. I mina ögon handlar det mest om en gemensam nämnare, och det är den dåliga planeringen. Att överge ett ogenomtänkt vägval till tonerna av sämre och sämre resultat raserar förtroende i vilken klubb som helst, och ingenting fjuttar eld på AIK som känslan av att någon har förlorat kontrollen.

Så här dags är det nästan svårt att få grepp om den extrema situation man har skapat för sig själva, men det är desto enklare att förstå innebörden av den: Många fotbollsklubbar har blandat nedflyttningscocktails som är svagare än den här. 

AIK går in i allsvensk halvtid med en i kategorin molotov i handen och någon eller några kommer att behöva göra sitt livs fotbollsinsatser för att reda ut situationen.

Första presskonferensen med AIK:s nya tränare Bartosz Grzelak.



expressen

Related posts

lämna en kommentar