Innan ni sprider bilder på pedofiler, låt mig berätta vad ett utnyttjat barns pappa sa till mig


Det var längesedan jag träffade honom. Han som upplevde det som passerar bortom varje förälders värsta mardrömmar och ångest.

Hans barn hade inte ens hunnit fira en enda födelsedag innan det upplevde någonting som ingen människa ska behöva uppleva – under hela sin livstid. En person i dess närhet hade förgripit sig på barnet och veckor, månader, hann gå innan omgivningen reagerade och personen greps.

Nu skulle jag och en kollega sätta oss vid ett bord och prata med barnets pappa. Vi skulle öppna den mörka lådan och ställa frågor som vi egentligen inte ville ställa, och som han sannerligen egentligen inte ville svara på. Men vi, och inte minst pappan, gjorde det ändå.

Det var många år sedan jag satt vid det där bordet, men jag kom att tänka på pappan häromveckan.

På bara några dagar såg jag vänner dela olika historier på sociala medier. Historierna var skräckhistorier, där vuxna människor förgripit sig sexuellt på barn. En mamma hade under ett års tid låtit sig filmas när hon förgrep sig på sin 2-åriga son. Ett ungt par hade förgripit sig på en liten, liten flicka i flera års tid. En man hade våldtagit en närståendes dotter. Samtliga pedofiler var dömda, och hängdes nu ut med namn, bild och en beskrivning av själva brottet.

“Glöm aldrig dessa personer”.

“Må de torteras”

“Dela vidare så alla får se dessa monster”.

När jag läser inläggen, och ser brottslingarnas namn och bild, ökar min puls och jag får en obehaglig känsla i hela kroppen. De som delar inläggen känner att fängelsestraffen inte räcker, och gör därför sitt bästa för att straffa förövarna ytterligare. Jag har inga problem med det.

Varje övergrepp handlar väldigt mycket om förövaren – men ännu mer om offret.

I pedofilfall tror jag många känner en viss reaktionär avundsjuka mot USA, som antagligen låst in dem i 142 år. Jag har inte heller några känslomässiga problem med att förövarna kallas monster och jag blir inte direkt illa till mods när mina vänner vill att de ska torteras. Men, sedan tänker jag på pappan jag intervjuade för många år sedan, och det är då min puls skenar och kroppen börjar krypa.

Varje övergrepp handlar väldigt mycket om förövaren – men ännu mer om offret. De som sprider pedofiler på Facebook har, fullt förståeligt, endast monstrets ansikte i huvudet. Men, ni som sitter med telefonen i handen, med pekfingret svävandes över “dela”-knappen, måste komma ihåg att det existerar ett annat ansikte; det lilla barnets.

När jag och min kollega (som ställde de flesta frågorna och skrev artikeln) satt mitt emot den där pappan, ställde någon av oss en fråga.

– Ditt barn var under ett år när övergreppen skedde. Kommer du att berätta för ditt barn vad som har hänt?

Chansen är att ett äldre barn svävar iväg i internetrymden och ramlar över sin egen historia.

Det var några år sedan, så jag minns visserligen inte ordagrant. Men jag minns att pappan var tyst en stund, sökandes efter ett bra svar, och sade sedan ungefär:

– Ska jag vara ärlig har jag ingen aning. Absolut ingen aning. Men jag hoppas att vi får ta det beslutet i framtiden. Att ingen tar beslutet att berätta, åt oss.

När människor sprider pedofilernas namn, bild och historia, tar ni samtidigt beslutet att berätta historien för barnen. Inte nu, men chansen är att ett äldre barn svävar iväg i internetrymden och ramlar över sin egen historia. Innan ni delar, reflektera över barnet. Fundera hur barnet kan komma att reagera när det förstår att monstret som visar sig i Facebookinlägg på Facebookinlägg är dess mamma, pappa eller närstående. Vad gör det med en människa?

Att pedofiler ska straffas skriver jag under på med alla pennor i världen. Men offrets välmående och utveckling måste vara det absolut, absolut, absolut viktigaste. Det måste trumfa ut Facebookanvändares hämndlystnad.

Jag vet att det är extra svårt i pedofilfall, men låt domstolarna straffa förövarna. Varje fall är givetvis unikt. Men tänk en extra gång på konsekvenserna. Tryck inte på “dela”-knappen trots att varenda cell i din kropp skriker åt dig att göra det.

Ta inte beslutet att berätta om övergreppen för barnet.

Det är inte värt det. Och det är inte upp till dig att berätta.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar