Dold konst: Bosse Bymans prylmuseum


Poeten Tomas Tranströmer samlade på fjärilar. Det gjorde också författaren Vladimir Nabokov, som skrev sin roman “Lolita” under ständigt fjärilsjagande över den amerikanska kontinenten. Även den tyske författaren och filosofen Ernst Jünger samlade på fjärilar, och skrev om hur “mångfalden blev suveränt bemästrad” av Carl von Linné, som lyckades inordna hela världen i ett enda klassificeringssystem.

Nu blev ju Linnés bemästrande av hela naturen lite förstört när Darwin förklarade att naturen tyvärr inte funkar så, den är inte konstant och statisk utan dynamisk och utvecklar sig själv hela tiden. Senare visade det sig att naturen egentligen lurat Linné en hel del även i själva klassificeringen: en blåval har visat sig vara ett partåigt hovdjur och därmed rätt nära släkt med ett vanligt rådjur. Och en falk är närmare släkt med en papegoja än till exempel en örn.

Men det ändrar inte den djupt mänskliga viljan att vilja sortera, förstå och klassificera saker. En samlare är på det sättet en modern magiker, som metodiskt frambesvärjer mening ur kaos. Bosse Byman i Storvik är en sådan magiker.

Han har samlat i hela sitt liv. Sin första utställning ordnade han redan 1947, då var han 14 år. Om man frågar honom om vad den kommer sig av, den här lusten att samla och förevisa saker, så svarar han bara: “Det är väl nåt fel i huvepåma”.

Prylmuseet är ett kuriosakabinett med saker från 1900-talet framför allt, och en del saker som är äldre än så också. Gardiner i jugendstil, utvikbara sängmodeller, stenkakor, dykardräkter, handvevade positiv, modelljärnvägar, mirakelkurer med el, mirakelkurer med ljus, mopeder, bilar, gamla leksaker, tinkturer av olika slag, tv- och radio-apparater, telefoner. En himla massa saker.

Men det är egentligen inte sakerna i sig som är den dolda konsten. Utan det är att Bosse Byman själv följer med och berättar om alla sakerna när man besöker prylmuseet. För hur det nu är, så är det ju för samlaren själv som en samling är som allra mest meningsfull. På det sättet kan varje besök betraktas som en sorts performancekonst.

För här får man alla berättelser om sakerna, också! Man får veta att Bosse verkligen kan cykla på sina höghjulingar, ni vet sådana gamla cyklar med ett helt galet stort framhjul som man sitter på. Och man får veta om hur en reservdel till en hundra år gammal bil, som han letat efter i femtio, plötsligt bara materialiserat sig på någon tipp eller så. Och om hur någon tjomme i Storvik satt och tittade på tv redan 1932.

Han hade byggt en egen tv-apparat och kunde ta emot sändningar från England, men bara på natten. Han satt och kollade på någon som spelade fiol på en flimrig bild. Om någon gatlykta i Storvik började blinka så stördes hela sändningen.

Och när han ändå är igång berättar han om andra saker med, om en akrobatfamilj i Storvik och en balettkung i Torsåker, och han spelar på det handvevade positivet, som har en liten mekanisk apa som jobbar i takt med musiken.

Ett normalt år är det här dold konst för att det är konst som museets besökare kanske inte instinktivt tänker på som konst, men i år är det också dold konst för att museet håller stängt. Man får hoppas att det nya coronaviruset blir helt utrotat, eller att man kommer på ett sätt att vaccinera Bosse Byman, för annars kommer det här konstverket kanske inte kunna fortsätta att existera.

Dold konst

Dold konst är en liten sommarserie där vi tittar närmare på konst som gömmer sig någonstans nära oss, konst som helt har försvunnit, eller konst som vi kanske inte brukar tänka på som konst.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar