NOSTALGI: Längdhopparens dagbok


Det sägs att det betyder tur och lycka om man hittar en fyrklöver så nu satt han och letade efter en sådan på den gröna gräsmattan. Men han hittade ingen.

Rolf Franksson var nitton år, skulle fylla tjugo om elva dagar. Han kom från Ockelbo, tävlade för IFK Gävle och hade nu nått sina drömmars mål – längdhoppsfinalen i olympiska spelen. Men det var något som inte stämde. Redan tidigt på morgonen hade han känt att det här inte skulle bli någon bra dag.

Det är sommaren 1920, olympiska spelen arrangeras i belgiska Antwerpen och trots att Europa ligger i ruiner efter första världskriget samlas ett par tusen idrottare från 29 nationer i det krigshärjade lilla landet för att göra upp om medaljerna.

En av de svenska deltagarna var alltså Rolf Franksson, och trots att han dog 1971 kan vi låta honom själv berätta hur det gick – och hur han kände det – de där spännande dagarna för hundra år sedan.

För bara några år sedan hittade man nämligen hans dagböcker från åren kring 1920 i en gammal byrå i släktgården i Ockelbo. Jag fick låna de tummade häftena av hans son Björn Franksson och blev sittande en hel kväll försjunken i de handskrivna noteringarna om träningar och förberedelser, glädjeämnen och besvikelser. Läste om den besvärliga tågresan från Stockholm ner genom Europa och om hans spikskor som fick bytas ut i sista stund.

Längdhoppstävlingen inleddes med en kvalificeringsomgång den 17 augusti där 29 man gjorde tre hopp vardera och där de sex bästa fick fortsätta dagen därpå. Det såg länge ut som fyra svenskar skulle gå vidare: William Petersson från Kalmar, som hade svenska rekordet, Erik Abrahamsson från Södertälje, Gösta Bladin från Gefle Sport- och Gymnastikförening och så Franksson.

I dagboken läser jag att de svenska pojkarna väcktes klockan 6.15, serverades frukost halv sju och tog en rask promenad innan tävlingen startade klockan nio på en bana som Franksson beskriver som ett potatisland.

Hans första hopp mättes upp till 647 centimeter. Det andra blev lite kortare, 640 centimeter. Rolf låg nu åtta i tävlingen när det var dags för tredje omgången:

”Snart blev min tur. Spännande! Måste öka! – Hoppet mätte 673 cm och därmed placerade jag mig som fjärde man. – – – I dag onsdag går finalen på eftermiddagen. Nu har jag skrivit och tänkt på detta längdhopp så att jag blivit riktigt nervös.”

Därefter följer fyra tättskrivna sidor med blyertsanteckningar från andra friidrottsgrenar som han bevakar med stort intresse: höjdhopp, 5 000 meter, dragkamp och 110 meter häck. Sedan är det bara tomma blad i Rolf Frankssons idrottsdagbok från Antwerpen!

Så otroligt snopet.

Men jag fick ju med mig ytterligare ett handskrivet häfte och där hittar jag hans anteckningar från slutomgången i OS-finalen. De är skrivna i juni 1921, alltså nästan ett år senare, då han tydligen sitter och bläddrar i den dagbok som han så abrupt avslutade:

”Banan var ej densamma som föregående dag. Denna var visserligen betydligt lös men dock avsevärt bättre än förra. Härligt men hett. Solen lyste från molnfri himmel. ”Kalmar” hoppar först och ökar till nära sju meter. Abrahamsson och amerikanen Carl Johnson öka likaledes. Så kommer turen eller oturen till moi-même!

Hur hoppet var minns jag ej, i varje fall var det ej bättre. Jag hade en förkänsla av att jag denna dag ej skulle kunna göra något. Minns så väl hur jag satt och letade fyrväpplingar på den härliga gräsmattan och inte fann någon. Det var omöjligt att få fräs på benen. Jag åkte även ned från min fjärdeplats från försöket till sjätte och fick alltså även smörj av amrisen Templeton och norrbaggen Aastad.”

Den andre killen från Gävle, Gösta Bladin, hoppade 6,57 och kom nia i tävlingen. Han ställde också upp på 400 meter häck där han till sin egen förvåning gick till semifinal. Trots att han, som det påstås, aldrig sprungit den distansen tidigare!

Bäst bland ”våra grabbar” lyckades Erik Almlöf från IFK Gävle som tog brons i tresteg på 14,27 meter.

Samtidigt som Rolf Franksson hoppade längd i Amsterdam studerade han vid Chalmers i Göteborg – och så fort ha var tillbaka i Sverige kuggades han i en tenta i matematik, berättar han i dagboken. Några år senare tog han examen som civilingenjör och efter anställningar på olika håll i Sverige och Finland var han 1946 tillbaka i Ockelbo där han blev delägare i faderns sågverk. Han blev 71 år gammal.

Ulf Ivar Nilsson



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar