Låtval, porslinsöga och gravsten – när läkaren ringde började jag planera min egen död


Den tionde juli ringde ögonläkaren äntligen upp. Bildsvar hade kommit.

Det VAR en godartad tumör. Inte elakartad. ”Det är en snäll tumör, men lite stor, vi kollar på den igen om ett halvår”.

I maj remitterades jag till ögon på grund av ett större födelsemärke i ögonbottnen som upptäcktes för ett tag sedan. I Gävle bestämde man sig för att kolla med Stockholm. ”De har lång erfarenhet, det är enligt våra rutiner”.

Bilderna skickades och det tog tid innan svar. Snabbt i semestertider, men för mig; en evighet. Och som väntat. Efter beskedet om att de skulle remittera bilderna vidare började jag planera min begravning.

Jag skickade bilder på enögda pirater till mina vänner för att skojsamt berätta om fyndet i mitt öga. Skulle jag bli en sån där enögd pirat med tuggtobak i käften eller kanske lite mer sensuellfarlig som Daryl Hannah i Kill Bill?

Jag funderade också på hur det skulle bli nu när Emil kommer byta till det där andra, något mer tidskrävande, arbetet? Vem skulle då ta hand om barnen medan jag låg i någon mörk källare och strålades, tappade håret och troligen även synen?

I och för sig skulle jag kunna ha lättat upp stämningen med en färgglad ögonlapp, kanske en prickig eller en gul? Regnbågsfärgad! Och om jag skulle skaffat porslinsöga hade det varit fint med ett rosa. Eller varför inte ett nattsvart så ingen någonsin mer kom och gjorde “bus eller godis”.

Men ändå. Stackars mamma och pappa som skulle behöva förlora sitt barn i cancer vid en ynka ålder av 39. Tragiskt. Vad skulle det ens stått på gravstenen? “Hopp och lek?” Eller vänta. Nu har jag det “Är ni inte snälla barn kommer Vita hems-häxan och skriver Carpe Diem överallt i era rum.”

Tack villfarelser.se för det. Tack.

Det svåraste skulle vara att välja musik till begravningen. Björks “Play dead” har ju legat högt på den listan i alla år, men, jag känner mig inte så dramatisk längre, den är nog mer för de levande.

Kanske “Fattig bonddräng” skulle räcka. Eller “Waka waka”. Varför gråta när man kan dansa? Ty detta sa en mycket klok vän en gång efter sitt femte pass på någon slags afrodancekurs: “prova att vara deppig med händerna i luften”. Och hon om någon vet vad sorg är.

Nåja. Den här så kallade tumören nudå. Den verkar ju inte vara nåt större problem. Och jag har fått ett halvår till (man ska ju inte ropa hej… ). Så häromnatten grät jag tyst av den där omtalade tacksamheten när jag tänkte på att jag är så lyckligt lottad. Att jag lever. Här. Att jag har lärt mig göra saft. Gått på hjortronfält. Varit i Australien. Dansat ringdans med Howlin Pelle och resten av The Hives. Blivit mamma. Varit vansinnigt kär. Brutit armen. Fått höjdskräck på Madeira. Lärt mig rövarspråket. Det enda jag inte hunnit med är att tatuera mig så det är bra att jag har några månader till godo.

Och skulle det vara så att du har ett fiffigt förslag på tatuering som passar – hör av dig. Helst ingen enögd pirat med tuggtobak i käften, bara.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar